Peterson ger ”benzo-kärringen” ett ansikte

Den kanadensiske mansgurun vill fortsätta uppfostra sin vilsna publik, men gnistan är borta

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jordan B Peterson.
Jordan B Peterson.

På pingstdagens afton beordrades jag till Hovet för att beskåda monsterpsykologen Jordan B Petersons show. Vid entrén granskar jag besökarna: massor av chinos, en hel del man-buns, åtskilliga fnissiga bromance-par.

Den flertusenhövdade publiken är inte representativ för folkflertalet. Det är alldeles för vitt. Det är alldeles för många män i lägre medelåldern, särskilt för att vara ett författarbesök. Det är kanske en femtedel kvinnor.

När vi slår oss ner i hockeyhallen är stämningen förväntansfull. När lamporna två timmar senare tänds har den sjunkit påtagligt. Under tiden som YouTube-stjärnan uppträtt har det bara hörts en handfull lama skratt och glesa applåder.

Beror det på att Petersons första storpublik har blivit fem år äldre? Är åldern för en stjärna i de sociala mediernas uppjagade tid så kort? Kanske har det att göra med hans nya bok, Beyond order: 12 more rules for life, som skiljer sig rätt mycket från hans första, bästsäljaren 12 Rules for life: an antidote to chaos (2018). Den har en betydligt ödmjukare och mer religiösa grundhållning: det är inte främst lättköpta jämförelser med humrar som stödjer hans tankar kring manligt och kvinnligt.


Petersons språk är präglat av fantasy-litteratur och Game of Thrones, drakar, kungar, häxor och nedgrävda skatter. Nyckelord är ädel, nobel, ståndaktig, karaktärsfast, sann. Kanske väcker det genklang i vår ”post-heroiska” tid.

Men framför allt inleder han med en skildring av sina två år i ”avgrunden” 2019–2020, då han kämpade för att bli fri från sitt missbruk, även om han undviker ordet och hellre pratar om ”substansberoende”. Kampen har sina märkliga inslag: icke specificerade, farliga och experimentella behandlingar i Moskva och Serbien till exempel.

”12 regler” för tankarna till AA:s tolvstegsprogram. I likhet med mycket annan självhjälps- och framgångslitteratur grundas den i påbud om att bädda sin säng, sträcka på sig och hitta en balans i livet.

Men det finns ingen balans mellan inledningens glömska, förvirrade, deliriska missbrukare med självmordstankar, och den doktor Peterson som auktoritativt riktar sig till sina manliga läsare för att ge dem dygdiga levnadsråd.


Mannen på scenen är uppenbart märkt av eländet: han sticker handen i fickan för att sluta fingra nervöst, han andas väsande och tvingas ofta ta långa pauser för att finna ord. Kanske leder denna falska musik till att Peterson förlorar sina fans. Publiken på Hovet verkar besviken.

En central del i det tilltalet är användningen av ordet ”you”. Det använder han också i sin show. Men ganska snart blir det tydligt att detta ”du” inte omfattar den femtedel kvinnor bland oss i publiken

En stark brist är Petersons urskuldanden. Han påstår att hans tre år på benzo berodde på okunskap och hävdade nyligen, i Joe Rogan Show, att kunskapen om benzons beroendeframkallande egenskaper och svårigheterna att sluta blev kända ”quite recently”. Hur kan en kliniskt verksam psykolog i vår tid påstå det? Detta har varit känt av psykiatrin i fyrtio år!

Bortförklaringar, att skylla sina misstag på andra, strider mot Petersons credo, hans sanningskärlek och manliga dygder. Bortförklaringar är slöa, fega och oansvariga. Och säkert omanliga, även om verklighetens män är experter på det.


Jag drar mig för att använda det gamla nedsättande ordet, men eftersom jag själv har en egen historia med pillren unnar jag mig det: Peterson har gett ”benzokärringen” ett ansikte. Detta blir desto mer uppseendeväckande när han vill framställa sig som en cowboy-gentleman, Clintan-style.

Ett par dagar före Hovet-spektaklet var jag på Turteatern i Kärrtorp och såg föreställningen Peer/Bitch där Caisa-Stina Forssbergs rasande monolog inkluderade en ”Filosof” som skrivit 12 regler, en direkt hänvisning till doktor Peterson. Föreställningen var omtumlande, gastkramande, rolig. Allt det som Petersons egen monolog inte är.

Och då skall sägas att han skriver inspirerat och starkt, vilket lär vara en stor del av hans attraktion. Han uttrycker sig högtidligt men väldigt personligt. Han har ett direkt tilltal som träffar läsaren, som hörs som en röst.

En central del i det tilltalet är användningen av ordet ”you”. Det använder han också i sin show. Men ganska snart blir det tydligt att detta ”du” inte omfattar den femtedel kvinnor bland oss i publiken – samma andel, förresten, som i Ukrainas och de flesta moderna samhällens försvarsmakt.


Petersons ”you” är en man, bror eller son. ”Your wife” är sättet han benämner kvinnor. Könsskillnaden märks också i att han av sin hustru benämns doktor Peterson, medan hon kallas Tammy.

Visserligen gör han sitt bästa för att uppfostra publiken till goda makar och fäder: Var trogen. Ligg med din hustru en gång i veckan, och glöm inte att klä dig sexigt. Lär upp dina barn kärleksfullt och med stark hand.

Dessa familjevärden kompletteras av en religiös vändning. Vid några tillfällen under showen driver Peterson sig själv till ytterligheter, hans redan nasala röst går upp, brister nästan, jag tror flera gånger att han är på väg att få ett sammanbrott på scenen och stålsätter mig. Det är då han denna pingstafton mest liknar en predikant.


Det händer när han med rörelse talar om svårigheterna för en person i ett dysfunktionellt hushåll som ändå försöker höja sig, men blir mobbad för att han faktiskt bäddar sin säng. Och när han visionärt som en mystiker talar om ”glimtarna av verklighetens kärna” som man kan få när man är på rätt plats, vid rätt tid och gör rätt – något som utgör ”Guds rike”.

Flera gånger under den två timmar långa monologen hänger jag inte med i tankegångarna, jag förstår inte hur den ena figuren och anekdoten hänger ihop med den föregående och med nästa. Möjligen är det också en förklaring till att publiken är så ljummen.


I fyrtio år, under den postmoderna eran, har männen klagat över sin förvirring och desorientering, i böcker som Järn-Hans eller Män är från Mars och kvinnor från Venus, eller i Faludis enastående Ställd.

Att denna vilsna manlighet söker starka profeter säger sig självt. Dock verkar Jordan B Peterson redan förbrukad.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.