ÅSIKT

Rasisternas triumf

Aleksej Sachnin: Upploppen i Rinkeby slår tillbaka mot oskyldiga flyktingpojkar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
I samband med ett polisingripande i måndags vandaliserades tunnelbanestationen och flera butiker och bilar stacks i brand. T h: En av de utbrända bilarna forslas bort dagen efter upploppen.
KULTUR

DEBATT. Tidigt på tisdagsmorgonen visade ryska tv-kanaler bilder av kravaller i Stockholmsförorten Rinkeby så att det närmast framstod som om det skett någonstans i Moskva eller Sankt Petersburg. Genast hörde vänner av sig till mig och frågade ironiskt om det var jag som hade organiserat immigrantupproret i Sverige.

Det hade fallit sig så att just den här natten hade jag faktiskt tillbringat i Rinkeby, i sällskap av femton unga killar från Afghanistan och Eritrea. Men vi brände inga bilar. Jag arbetar på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Alla sov, förutom två som förberedde sig inför prov i kemi och svenska.

Det var jag som berättade för dem vad som hänt. Alla skakade på huvudet, suckade och diskuterade lite, men för dem verkade det som att detta bara var en avlägsen nyhet som inte angick dem eller deras liv. Kemilektionen var då betydligt viktigare.

Killarna förstår inte att det som sker kan minska deras chanser att stanna i Sverige och slippa leva sina liv mittemellan hunger och krig. Det verkar antagligen mycket märkligt för dem att man ska behöva sona ett brott man inte har begått.

När en rysk kompis frågade vad det var för kravaller rådde jag honom att inte tro vad ryska medier skriver om flyktingar i Europa. För ett par veckor sedan skildrade till exempel en mindre tv-kanal ett Malmö ockuperat av muslimska invandrare där svenskarna tvingas fly för att kunna rädda sig själva från invandrarnas överhöghet.

På frågan om detta stämmer svarar jag givetvis att nej, det gör det inte, det är bara ännu ett sorgligt exempel på främlingsfientlig propaganda. Men nu är det långtifrån endast ryska nationalister och konservativa borgare som delar denna fientlighet.

Under lördagen kom USA:s president Donald Trumps famösa uttalande att han är skakad av de fruktansvärda händelserna i Sverige som blivit verklighet på grund av massinvandringen.

”Trump was right again. Still want to visit Stockholm, leftist?”, frågar en Twitter-användare hånfullt från en sida som endast skriver om invandrares brottslighet i länder med vit befolkning, som om det inte skedde något annat i världen.

I var och en av hans tiotal tweets fanns det så mycket glädje och triumf att man kunde tro han hade vunnit på lotto. Och den sortens personer blir allt fler.

Foto: Sofia Nahringbauer
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Hur kunde vi hamna i ett läge där det närmast verkar som om rasisterna fått rätt, och samhället hjälplöst tittar på när deras vansinniga förutsägelser slår in?

För ett halvår sedan organiserade jag ett möte mellan grabbarna på mitt boende och Sveriges arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Jag var mycket stolt över mig själv, men det visade sig vara en olycklig erfarenhet.

Mötet var väldigt formellt, och grabbarna lyckades bara ställa en fråga: ”Vad gör den socialdemokratiska regeringen för att sådana som vi ska kunna få jobb i Sverige?” Ylva Johansson svarade att till skillnad från de borgerliga partierna arbetar S intensivt med denna fråga. Och redan nu kan killarna räkna med ett bra jobb som diversearbetare, byggnadsarbetare, lastbilschaufför eller brevbärare.

Det var ett svar så gott som något, men killarna gillade det inte. ”Vad tror du”, frågade de mig, ”är hon rasist?” Jag svarade att såklart inte, hur kan ni tro någonting sådant? ”Hon anser inte att vi klarar av något annat än att städa gatorna”, sade en av grabbarna till mig. På det hade jag inget svar.

I skolan blir de ofta presenterade för olika yrken. Det handlar alltid om enkla arbeten som inte kräver några ambitioner. Om någon av dem till exempel frågar hur man ska göra för att bli läkare eller jurist råder de vuxna dem nedlåtande att läsa på internet. I stället för den amerikanska drömmen presenteras killarna för den hårda, osminkade verkligheten.

Givetvis är detta rationellt, om än något rått. Majoriteten av de ensamkommande grabbarna från Afghanistan, Syrien och Eritrea börjar från en mycket låg nivå. De har inte fått någon utbildning från hemlandet.

I stället för skolgång bär de krig, föräldrarnas död, hunger och tungt arbete på sina axlar. Många av dem talar dålig svenska och ligger i sina omvärldskunskaper långt efter den genomsnittlige svensken. Det är ingen uppdiktad utan en högst verklig ojämlikhet de har som utmaning framför sig.

Men framöver är det mycket som för dem beror på samhället. Vilken strategi kommer man från samhällets sida att använda sig av? Kommer man försöka minska eller till och med övervinna ojämlikhet, eller kommer man utnyttja ojämlikheten som en resurs?

När tusen och åter tusen hungrande människor förra året strömmade in i Europa hörde (och sade) vi många fromma ord om humanism och öppenhjärtighet.

Men bakom dessa ord kom så en annan inte fullt lika upphöjd realitet. Det var den billiga arbetskraftens realitet. Den härskande klassen fick en enorm mängd billig arbetskraft. Tusentals nödställda redo att arbeta för vilken lön som helst.

Liberal expertis kungjorde att en väldig mängd arbeten måste skapas åt emigranterna: lågkvalificerade och än mer lågavlönade arbeten. Den högbröstade humanitära retoriken utgjorde endast ett kamouflage för eliternas ambition att snabbt sänka priset på det arbete som inte omedelbart ­eroderade de vanliga medborgarnas sociala rättigheter.

Över alla de killar jag arbetar med, och över tusentals andra som i väntan på Migrationsverkets ödesdigra beslut lever mellan hopp och förtvivlan, härskar mäktiga krafter som de inte kan kontrollera eller ens påverka.

Det är den borgerliga rationalitetens krafter, vilka bestämmer jämvikten för kapitalets inkomster och utgifter. Det var den som öppnade dörrarna till väst åt alla dessa människor.

Men det är också den som åt de allra flesta brutalt reglerar deras plats i samhället. Och denna nästan opersonliga makt kan lätt kasta ut dem om jämvikten mellan arbetskraft och socialbidrag fordrar det.

Problemet är att Ylva Johanssons svar, som för mina afghanska drömmare framstod som så grymt, var fullt av optimism. Långtifrån alla som i dag kämpar med matematik och svensk grammatik i hopp om att begripa detta nya samhälle kommer befinna sig ens på den nivå arbetsmarknadsministern lovade dem. Många av dem kommer inte kunna bli billig arbetskraft, utan bara ballast på arbetsmarknaden. De kommer utgöra den industriella reservarmén Marx skrev om, den som utgör mekanismen för arbetarklassens proletarisering i den klassiska kapitalismen. Deras ”arbete” kommer att bestå i att sitta på Rinkebys tunnelbanestation i väntan på tillfälliga extraknäck, eller ett minimalt socialbidrag som är precis nog för att inte behöva höja priset på den arbetskraft de som kommit lite längre utgör.

Denna omänskliga logik grundar sig i en stabilisering och fördjupning av ojämlikheten, samt i skapandet av ett socialt ghetto, och för invånarna i detta ghetto är vägen uppåt om än inte stängd, så ytterst svårframkomlig. Att gränserna för ghettot är kulturella och etniska gör bara dess murar starkare.

Vid frukosten diskuterade jag och killarna kravallerna som hade pågått 500 meter från oss, men som vi hörde talas om först vid morgonnyheterna.

Visst är det ett intressant ämne. Men det handlar inte om dem. Det var andra personer som brände bilar och kastade sten mot polisen. De ser ingen koppling mellan det växande missnöjet med massinvandringen och sitt eget öde. De är ännu fulla av tillförsikt inför den hägrande framtiden. Och de har väldigt lite erfarenhet av kollektivt handlande. I slutändan, ”vad kan vi göra?”

Men de vuxnas samhälle, som befinner sig på andra sidan väggen av vårt boende har nyligen också övergett sin naiva position. Medier, politiker, bloggare och andra träter om rimliga gränser för invandringen och om mätbara nivåer.

Är det inte värt att i stället för detta diskutera vilken roll invandringen spelar i vårt samhälle? Kan den i stället för en ojämlikhetsfaktor bli en drivkraft för utveckling? Och är det då inte nödvändigt att reglera immigrationen, men inte med hjälp av deporteringar och kvoter, utan genom att reglera den lönedumpande arbetskraftsinvandringen?

Men den bittraste ironin i allt detta är att såväl de lyckliga innehavarna av ett svenskt pass som de som drömmer om att få ett, förblir alla endast passiva åskådare till de samhällsprocesser som försiggår runt omkring, och dessa kan vi inte påverka. I första hand är det detta vi måste ändra på.

Efter jobbet åkte jag till Komvux där jag läser engelska och samhällskunskap. Jag berättade för mina klasskamrater om den gångna natten; de läser inte tidningarna och litar inte på medierna. Deras reaktioner förbluffade mig. ”Vilka idioter”, sade den svenska tjejen jag talade med, ”de skulle ha bränt bilar i Danderyd. Det är där de verkliga beslutsfattarna bor.”

Aleksej Sachnin

Översättning: Jakob Sandberg