ÅSIKT

Hysch – biblioteksdebattörerna måste vara lite tystare

Martin Aagård om en debatt som stör koncentrationen på de viktiga frågorna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
KULTUR


Titt som tätt går jag till biblioteket med min bästis.

Det är alltid lika roligt.

Min bästis brukar ställa sig på bordet, gapa åt bibiotekarierna, slita ut alla böcker ur hyllorna och kasta dem på golvet. Hen försöker medvetet vandalisera toaletten, slår böcker ur händerna på andra besökare och klagar högljutt på att det varken serveras mat eller spelas musik.

Sen läser vi lite. Lånar några böcker. Och går hem.

Ibland kan jag se i bibliotekariernas ögon hur mycket de hatar det. Hur trötta de är på att behöva jobba i en miljö som har väldigt lite med studier och litteratur att göra. En miljö där tysthetsnormen är helt satt på undantag.


Att det här beteendet är ett växande problem har ett antal konservativa debattörer påpekat i den så kallade ”biblioteksdebatten” som rasat på våra ledarsidor så länge min bästis levat.

Min bästis är nämligen knappt två år gammal.

Det är en debatt som till stora delar förs med anekdotisk bevisföring (på mitt gamla bibliotek var det si, men på ett annat bibliotek var det minsann så!), så ni får ursäkta att jag gör detsamma.

Min poäng är inte att jämföra de tonåringar som pekats ut som de största bråkstakarna med tvååringar. En tonåring bör förhoppningsvis veta bättre än att man inte kan äta Alfons Åberg. Min poäng är att alla bibliotek inte är platser där total tystnad bör råda eftersom alla närvarande försöker plugga till nästa tenta.

Dagens bibliotek har en uppsjö funktioner. Att husera stökiga barn är en. Att förse medborgarna med andra upplevelser än just böcker, en annan. De senaste 20 åren har deras uppgifter förändrats i grunden.

Och att husera stökiga vuxna är en tredje.

För de har alltid varit öppna för alla skattebetalare. Inte bara de 25 procent som är högskoleutbildade eller kräver tystnad för att det känns ”andaktsfullt”.
Debatten har gått så långt att Stockholms liberaler vill förbjuda vissa individer att besöka biblioteken. Och därmed införa ID-kontroller. Vissa medborgares skattepengar är helt enkelt inte goda nog för att ge dem tillträde till samhällets finaste rum. De ska straffas för att de inte passar in.

För debattörerna är bråk på bibliotek det synligaste exemplet på bristande integration.

Inget kunde vara mer fel. Exakt så här ser integration ut. Biblioteken är en av få platser där en högavlönad ledarskribent från Svenska Dagbladet tvingas konfronteras med arbetslösa bråkstakar som lånar det sista exet Elena Ferrante mitt framför ögonen på dem.

Det är just det som är integration.


Om det är först när det kommer in på biblioteket som våra konservativa ledarskribenter upptäcker att det finns kriminalitet, droger och arbetslöshet, då tycker jag att ni samtliga borde bege er till närmsta forskningsbibliotek och läsa på lite.

Gärna under djup tystnad.

För ert gnäll börja bli tröttsamt att lyssna på.

Det stör koncentrationen på hur vi verkligen ska lösa problemen med ungdomsarbetslöshet och drogmissbruk.

Hysch!

ARTIKELN HANDLAR OM