Därför har musan gått ur tiden

Caroline Hainer om Leonard Cohens Marianne – och hur musan gått från objekt till samarbetspartner

avCaroline Hainer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Babis Mores / TT
Marianne Ihlens och Leonard Cohen. Dokumentären om dem har premiär i dag.

Musa är ett otacksamt jobb. Utåt sett verkar det kanske inte så. Allt man behöver göra är att vara utomordentligt vacker, ha en inspirerande personlighet och vara ständigt tillgänglig. Om man dessutom kan trösta, laga mat, hålla sängen varm och beundra sin man är det förstås extra plus. Betalningen är inte dålig: odödlighet och att för evigt ha inspirerat till storverk.

Som Marianne Ihlen, norskan som Leonard Cohen skrev So long Marianne till. Ett vackert avsked till kvinnan som alltid fanns där även då han själv var frånvarande. 

De träffades på den grekiska ön Hydra som på 1960-talet var en samlingsplats för poeter, konstnärer och annat kreativt folk som sökte värmen, vinet och det enkla livet. Marianne var inte en av dem, hon var en ensamstående mamma som lämnat en våldsam make. I Leonard Cohen fann hon motsatsen till sin tidigare partner: en ömsint, tänkande och kännande person.

Medan han skrev romaner under en gassande sol gav hon honom smörgåsar och höll hemmet rent. Dokumentären Marianne & Leonard: Words of love (biopremiär i dag) tar avstamp i deras relation för att sedan, titeln till trots, följa Leonards väg till stjärnorna – medan Marianne blir kvar på ön. 

Det är typiskt för relationer av denna sort. Musan när och göder – både själsligt och kroppsligt – så att mannen växer sig starkare, både i sig själv och som konstnär. När han vuxit sig tillräckligt stor har han kraft nog att ge sig av.

Många är berättelserna om detta, som Zelda Fitzgerald vars make Scott kopierade stycken från hennes dagbok i sina böcker. När hon insjuknade i schizofreni, eller om det var depression i sviterna av en allt mer frånvarande livskamrat, var han borta sedan länge.

Foto: TT
Scott F. och Zelda Fitzgerald.

Författarna och poeterna var tidiga med musor, den grekiska guden Zeus nio undersköna döttrar. Sedan tog konstnärerna över konceptet som inte sällan innefattade att också ha en sexuell relation med dem. Picasso hade till exempel ett helt knippe som alla förevigats i hans verk. Visserligen är några av dem gråtande och olyckliga men de är i alla fall odödliga. 

Fotokonstnärerna i slutet av 1800-talet tog över traditionen för att sedan låta modeskaparna – 1900-talets konstnärer – ta den vidare. Hubert de Givenchy sydde sina vackraste plagg åt Audrey Hepburn, Yves Saint Laurent gjorde den ikoniska safarijackan och ”Le Smoking” åt den äventyrliga Betty Catroux.

Manliga musor är sällsynta men de finns även om de aldrig kallas så.

Att musorna traditionellt sett alltid varit kvinnor är inte konstigt. Män har tillåtits skapa. Under tiden måste någon ta hand om hemmet och annat praktiskt och den lotten har fallit på fru eller flickvän. Manliga musor är sällsynta men de finns även om de aldrig kallas så. Neal Cassady var Jack Kerouacs stora inspiration och förekommer i flera av hans verk, bland annat ”På drift” som Dean Moriarty, huvudpersonens bästa vän. 

Dagens musa ser annorlunda ut. Hon är en kollaboratör, snarare än ett objekt. Hennes konstnärliga input väger tyngre än skönhet och uppassning. Kan hon ens kallas musa i dag? 

Musikern Patti Smith och fotografen Robert Mapplethorpe verkar ha haft den typen av modern, konstnärlig relation. De drog inspiration från varandra. Kanske kan man säga samma sak om Yoko Ono och John Lennon, Frida Kahlo och Diego Rivera, Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén? Det är i alla fall en välvillig historie-skrivning. Andra skulle säga att Frida Kahlo fick stå i skuggan av sin make som plågade henne, både fysiskt och psykiskt, men älskade att måla av henne. Sigrid Hjertén prisades högt av både av sin läromästare Henri Matisse och av sin make men historien placerade henne i bakgrunden.

Det är uppenbart att hon, som många musor före henne, försöker att skapa ett liv medan konstnären försöker att skapa sig själv.

Marianne Ihlens beskrivning av livet på ön handlar om alldagliga uppgifter som att sopa, tvätta och laga mat. Första gången hon träffar Leonard Cohen är i en fruktaffär där hon handlar till middagen. Att hennes roll som musa involverade annat var hon helt medveten om. Hon säger: ”Jag var en grekisk musa som satt vid hans fötter”. Ibland gjorde hon precis det, satt tyst vid sin älskade medan han skrev obegripligheter, hög på amfetamin (en kritiker kallade hans Beautiful losers från 1966 ”den äckligaste bok som någonsin skrivits av en kanadensare”).

Det är uppenbart att hon, som många musor före henne, försöker att skapa ett liv medan konstnären försöker att skapa sig själv. Eller bara skapa. 

Det lyckas Cohen med också, med hjälp från sin musa och sina droger. För det är inte så mycket att musan inspirerar som att hon underlättar i skapandet. Det är ju smidigare om man själv inte behöver bry sig om världsliga saker som städning och matlagning. Det är just detta som är musans otacksamma uppgift: inte bara ska hon inspirera, hon ska också underlätta, ta hand om. Med det inte sagt att en sådan relation måste vara kärlekslös. Den är bara omodern och därför finns inte musor i dag.

Marianne Ihlens och Leonard Cohens relation varade i flera år. Under den stannade hon på ön och han reste, mestadels till New York och Montreal. Han var borta i ett par månader, sedan kom han tillbaka. Sedan reste han igen. Han låg med andra, inledde till och med förhållanden, men skonade henne från detaljer.

Hon väntade på honom, led av hans flyktiga natur och sin egen längtan efter trygghet som gått långt förlorad. Han led inte särskilt, förutom av scenskräck. Marianne å andra sidan ”ville dö”, enligt en intervju från 2005. För vad är man för musa när konstnären inte är där? Vilken är ens roll när ingen finns där att inspirera, sköta, passa upp? Det är dessa tankar, säkert inte helt olika Zelda Fitzgeralds och andra musors förre henne, som förgör henne. 

Hon får ett erkännande, i alla fall kan man tolka det så, i det vackra avskedsbrevet Leonard Cohen skriver bara tre månader före hennes död. Hon får de vackraste orden, hon får bekräftelsen. Han kallar henne inte musa utan ”gamle vän”. Men inte förrän på dödsbädden.

Hon får också en dokumentär. Den är vacker men berättar mer om Leonard Cohen än om hans musa, men sådan är hennes roll. För att gå djupare in på hennes liv, både inre och yttre, skulle innebära ett särskådande och dissekering av det manliga geniet, i det här fallet Leonard Cohen. Där är vi inte ännu. Men lyckligtvis har vi gjort oss av med musan, förhoppningsvis för gott.

ARTIKELN HANDLAR OM