ÅSIKT

Rött skynke för medievärlden

Kajsa Ekis Ekman om SvD:s intervjuserie som släpper fram extrema högerprofiler – men tystar en fredsaktivist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avKajsa Ekis Ekman

KULTUR

Foto: TT
Fredsaktivisten Agneta Norberg vid en manifestation mot kärnvapen 2007.

Agneta Norberg, 82 år från Västerbotten, är en av Sveriges mest namnkunniga fredsaktivister. I sextio år har hon protesterat mot krig. Hon har blivit arresterad på fem militärbaser världen över, senast i Luleå 2015 emot Nato-övningen. Hon har föreläst om spelet bakom den samtida upprustningen och mottagit ett antal priser. Är det någon som kan mycket om vapenindustrin, är det hon.

Men för Svenska Dagbladet Kulturs samtalsserie ”Den polariserade debatten” var Agneta Norberg för kontroversiell. Efter att Stina Oscarson intervjuat henne och skrivit färdigt sin text fick hon höra att den inte skulle publiceras. Oscarson berättar att ledningen ansåg att krig ”inte är någon av vår tids stora konfliktfrågor” samt att Norberg gav ”många uppgifter i frågor redaktionen inte har kunskap i”.


En fredsaktivist blev alltså för mycket för den intervjuserie som lanserats med orden ”vi måste kunna möta oliktänkande” och ”dialog som ett motgift till våld”.

Lagom kontroversiella var däremot Katerina Janouch, Chang Frick och Lars Vilks.

Att sitta och skrävla om att man vill ta upp vapen och försvara sig mot invandringen, som Janouch gör – det går an, men inte att berätta om stormakternas upprustningsplaner.

Det är något konstigt med vår tids föreställning om yttrandefriheten. Den har näm­ligen bara en öppning: åt höger

Kvar av denna yttrandefrihetsserie blev alltså tre invandringsmotståndare samt en muslim, en feminist och en människorättsaktivist. Gränsen för vilka som får höras tycks alltså gå ungefär vid Miljöpartiet – till vänster om dem är det stopp.


Och vad gäller ämnen som får diskuteras finns tydligen bara ett. För i samtliga intervjuer finns en huvudfråga och det är invandring – även när Oscarson intervjuar kriminologen Nina Rung, specialist på mäns våld mot kvinnor.

Det hela visar att det är något konstigt med vår tids föreställning om yttrandefriheten. Den har nämligen bara en öppning: åt höger. Åt vänster är den hermetiskt försluten. Vi har en borgerlig offentlighet som smickrar sig själv med att tro på samtal med kontroversiella personer, men som då enbart syftar på extremhögern. Ju okunnigare, desto bättre, och helst ska det sparkas nedåt i klasshierarkin – men nämn för guds skull aldrig storpolitiken!


SvD:s ledning var uppenbarligen rädda för något som Norberg sagt. Oscarson själv är inte rädd. Frågan är varför hon accepterat dessa villkor: att vissa intervjuer inte får publiceras, samtidigt som hon utåt fortsätter tala om tron på dialog. Dialogen, skriver hon, kan motverka våld.

Precis samma tanke har ju redan gett upphov till ett femtiotal identiska samtal mellan journalister och extremhögern. Jämför David Karlssons text på Dagens Nyheters kultursida 2017: ”Ska man tala med nazister?” Dessa samtal följer ett visst mönster: journalistens ton är undfallande, nazisten blajar på, ingen riktig dialog äger rum, man lär sig ingenting förutom vad nazistens åsikter är vilket man redan visste, samt att journalisten tycks besjälad av sin egen storsinthet.


Vad vi egentligen bevittnar är skapandet av en dubbel diskurs, där extremhögern legitimeras samtidigt som den befästs som kontroversiell. Det poängteras om och om igen att här har vi något farligt! Här har vi oppositionen! Jättehemsk! Om du vill vara edgy, är det //så här// du ska tycka! Och journalisten får rykte om sig som en god demokrat.

Att samtala med en kommunist ger dock inga godhetspoäng för journalister, tvärtom. Det ses snarare som opassande – hon måste själv vara kommunist! Usch! Där ska det uppenbarligen inte finnas någon dialog, och inte med anarkister, primitivister eller stridbara fackföreningskämpar heller. Nej de finns inte, vi har inte hört dem, vi vill inte höra talas om dem heller! För här finns ofta kunnigt folk som kan berätta något om hur samhället fungerar och då blir det läskigt på riktigt. Oscarson berättar för mig att hon verkligen har fått känna på var gränsen går.

Men om yttrandefriheten inte också innebär att få kritisera den ekonomiska och militära makten, är det ju ingen yttrandefrihet att tala om. Svenska Dagbladet – om ni menar något med dialog: Släpp fram intervjun med Agneta Norberg!

ARTIKELN HANDLAR OM