ÅSIKT

Andefattigt republikfrieri

Mattias Svensson läser Bengt Halls kompetenta men alltför misslynta kritik mot kungahuset

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Media har kapitulerat och rapporterar flitigt från hovets dop, bröllop och födelsedagar. På folkets enträgna begäran.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När kronprinsessan Victoria i dag firas på sin 40-årsdag lär vi knappast läsa en DN-ledare om att hon uppvaktas av ”en ur alla samhällsklasser rekryterad grupp av personer med outvecklat intellekt, ringa kunskap och sinne för billig romantik”. Folkföraktet på den malliga morgontidningen var mustigare på Herbert Tingstens tid.

Mustigare var också folkpartisten Per Ahlmarks sekundärskam över att moderatledaren Gösta Bohman under de borgerliga regeringsförhandlingarna 1976 (efter 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav) ville placeras ovanför vice statsminister Ahlmark i hovrullan, och därmed få en något tjusigare plats vid hovets banketter. Något Ahlmark återberättar med sedvanligt klarspråk: ”En vuxen karl som bryr sig om sådana här skitsaker”.

De återfinns båda i Bengt Halls bok Republik! – Tingstencitatet om kungafamiljens uppvaktare med sina ”tomma och dumma ansikten” upprepas rent av två gånger – och de illustrerar omedvetet republikanernas problem: Kritiken mot monarkin var livligare förr.


Kungahuset har retligt nog anpassat sig till det moderna samhället och är i dag en statligt finansierad dokusåpa i historisk slottsmiljö. Inte ens en inbiten republikan kan annat än relatera till de familjära händelserna och högtiderna som skildras i våra medier. Hur känner Victoria inför sin 40-årsdag? Så långt kommen i livet, med man, barn och schyst boende. Ändå så oförlöst i sin karriär, fortfarande i väntan på det stora uppdraget medan livet och åren rinner förbi, och ingen ljusning i sikte. Hur länge kan man egentligen förbli ung och lovande? Vad tänker hon göra?

Det är bra drama. Även statstelevisionen och TT, liksom detta kulturradikala blad, har kapitulerat och rapporterar flitigt från dop, bröllop och födelse­dagar. På folkets enträgna begäran.

Republikanismen har inte åldrats lika väl. Utöver att trumpet notera kungahusets mediala popularitet kan Hall bara upprepa formuleringarna från förr om det korkade folk som faller för detta skådespel. En inställning som nog mest attraherar tråkmånsar som söker ett enkelt sätt att känna sig överlägsna andra (inte olikt organiserade ateister som resonerar: Eftersom Gud uppenbart inte finns och teismens teorier är enkelt motbevisade, så måste alla som tror på dem vara klent begåvade).

Dessutom är det inte sant att alla monarkins anhängare är korkade och själsligt fattiga. Människan är en mer intressant och svårkategoriserad varelse än så. Även begåvade människor fascineras av det mänskliga, det romantiska, det enkla. Också operans dramer och annan finkultur handlar om kärlek, makt och svek, om gudar och kungar.


Jag har svårt att riktigt övertygas av Halls bok, även om jag är principiellt övertygad republikan med en distanserad inställning till kungahusets spektakel. Den är förvisso en i långa stycken kompetent uppspaltning av argumenten för republik och skisser över hur det skulle kunna se ut. Men handen på hjärtat: Vem brinner för att införa en utökad talmanspost?

Till och med åberopandet av de viktiga principerna om att tillsätta offentliga uppdrag efter kompetens och att alla medborgare är jämlika i fri- och rättigheter har något ritualmässigt över sig i ljuset av att kungahusets undantag isolerats och blivit färre med tiden. Republikanismen har blivit en radikalism som stelnat i sina former och med makarna Myrdals pricksäkra ord känns ”sur i lynnet och rotlös i tiden”.

Kungakritiken hade inte behövt vara så andefattig och misslynt. Jag tänker på ekonomiprofessor Ingemar Ståhls målande retorik om varför en gammal Pol Pot-anhängare som Birgitta Dahl som minister gullade med kungabarnen – ett resonemang som måhända stärkts i sin färg av att det just där och då, i AF-borgen i Lund 1996, avbröts av en arg polis med en delgivning till en av seminarietalarna, som efter att Ståhl förklarat för konstapeln att här pågick grundlagsskyddat möte fick lomma iväg med oförrättat ärende. Anledningen, fortsatte Ståhl, till att sosseriet i maktställning gullar med kungafamiljen är att hovet skyddar dem mot genuin maktdelning i form av en folkvald president. Det fick en generation unga nyliberaler att längta efter republiken.


Och varför görs det inte mer av kungafamiljens politiska engagemang? En av vår samtids mest olyckliga politiska tendenser är sammanväxten mellan stat och kapital i ett slags nykorporativism. Mitt i denna tendens finns kungafamiljen, som inte ens drar sig för att medverka vid vapenförsäljning till korrupta och odemokratiska regimer.

I det av drogkrig härjade Mexiko hade redan i maj i år över 2000 personer mördats. I andra delar av världen hålls drogmissbrukare i veritabla fång- och arbetsläger; Kina, Thailand, Ryssland, men även delstater i USA. Dödligheten bland svenska missbrukare är hög och stigande. Det globala narkotikaförbudet är en katastrofal politik som skördar människoliv, ökar lidande och kränker människors grundläggande rättigheter. Allt med drottning Silvias välsignelse. Hon har medverkat vid ett flertal kongresser för det internationella drogförbudets bevarande.

Att narkotikaförbudet i just Sverige är en okontroversiell majoritetsuppfattning gör inte kungligheternas stöd mindre klandervärt. Som redan John Stuart Mill påpekade är en stark allmän opinion ofta tillräckligt kvävande och fördummande, ett särskilt problem i ett konsensussamhälle som det svenska. Då är det knappast harmlöst att därtill addera kungafamiljens välsignelse, åsikter finansierade och upphöjda av staten, ens om det gällde politiska frågor som inte orsakar korruption, lidande och död.


Vi kan ju alltid hoppas att vår kommande regent väljer mindre katastrofala engagemang. Hon lär visst vara intresserad av miljöfrågor, ett passande arv för ett barn som fick flytta ut till Drottningholm av oro för stadens luftföroreningar (som dock minskat sedan dess). För den som vill göra mer än hoppas har Bengt Hall ett förslag. Inför republik så kan vi välja fru Bernadotte till statschef. Det kanske rent av skulle gå snabbare än att vänta på tronen att gå i arv. Så skulle kungasåpan kunna gå i mål med ett lyckligt slut och sessan förlösas i sina karriärambitioner. Republiken kan också vara ett drama.

FAKTA

DEBATT

Republik! – Om demokratin, kungahuset och vårt framtida statsskick

Bengt Hall

Fri Tanke