Hur han än gör blir det bra

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om en välkammad kritiker

Anders Johansson.
Anders Johansson.

Kritiken, omtalandets konst, smyckar sig gärna med bildliga omskrivningar. Många har med strid och kamp att göra. Kritiker ”drar i fält”, ”bryter lansar” och ”sablar ned”. Andra handlar om dömande och straff eller odling och meteorologi. Men den kritiska metaforik som kommer för mig när jag läser Anders Johanssons sympatiska essäsamling Nonfiction är hårvårdens. Johanssons stil ter sig hjälplöst välkammad hur oborstade hans idéer än är.

Denna iakttagelse ska inte förstås som ett enkelt värdeomdöme. Sverige har inte många kritiker med Johanssons teoretiska mognad, intellektuella hängivenhet och sant självprövande inriktning. Att läsa honom innebär alltid att träda i förbindelse med ett tänkande, snarare än att exponeras för färdiga idéer. Men tvärs igenom de mest äventyrliga omvägar – som i denna bok för honom från folkpartistisk kulturpolitik, över andiska byar, politisk terrorism, USA-hat, stilistik och Kristusframställningens patologi – har Anders Johanssons text frisyren i behåll. Detta ter sig så mycket underligare som han i likhet med sin främsta teoretiska ledsagare, den franske filosofen Gilles Deleuze, är hängiven förvandlingen, rörelsen, den oavslutade tillblivelsen.

Anders Johansson är disputerad litteraturvetare, kritiker i främst Expressen och mångårig redaktionsmedlem i tidskriften Glänta. Den nya boken tar vid där hans omtalade Avhandling i litteraturvetenskap (Glänta, 2003) slutar. Udden är riktad mot den hermeneutiska kritiken. Det är inte någon mer eller mindre avgörande ”förståelse” Johansson är ute efter, utan den rörliga läsningens utmanande, invecklande, självreflexiva praktik. Det performativa, görandet och händelsen, intresserar honom långt mer än meningen och uttolkandet. Kritikens föremål är för honom principiellt omöjligt att avgränsa. Verkbegreppet är upplöst. Anders Johansson skriver lika gärna om den maoistiska peruanska gerillan Sendero Luminoso som om Jorge Luis Borges. Och i essän om Rimbaud är det poeten inte skrev lika viktigt som hans diktning.

Detta är en hållning som jag själv i grunden sympatiserar med. Problemet är att den inte lyckas vinna genklang i Johanssons kritiska stil. Han försöker nog. Återkommande är figuren där han drar undan mattan för sitt eget resonemang. Oräkneliga hans sätt att genskjuta sina tankebanor, överge intagna positioner, pröva antagonisternas synpunkter. Men framställningen tycks egendomligt oberörd av dessa själviscensatta attentat. Alla idéer må vila på osäker grund, men rösten, den trygga stämman; syntaxen, idiomet, prosodin, är pålitlig som en missionspastors.

Som den ambitiösa kritiker han är tycks dock Anders Johansson själv ha sett sin brist. Bokens avslutande essä försöker tematisera denna paradox i hans skrivande. Essän handlar om ”slarv” och författaren misslyckas, trots många listiga strategier, med att slarva. Ju slarvigare han försöker skriva, desto ordentligare blir resultatet. Till slut är texten lika välkammat rufsig som sportjournalisterna på TV4.

Som självreflexion är slarv­essän en litet mästerstycke därför att den så skoningslöst blottar skribentens tillkortakommande. Jag tror emellertid att problemet handlar mindre om Johanssons förhållande till sig själv än om hans förhållande till andra. Av någon anledning tar hans text alltid för givet att den har publiken på sin sida. För att kunna anta de utmaningar hans kritik så passionerat talar för borde Anders Johanson tvärtom vända ryggen åt hemmaläktaren och exponera sig för den okände adressatens prövning. Oförståelsens premiss. Men det är klart, då måste han också utsätta sig för det hermeneutiska begär han så emfatiskt avsagt sig.

Bara den som inte bryr sig om förståelse kan känna sig förstådd av alla. I en av bokens essäer hävdar Anders Johansson att allt ”skrivande siktar mot försoning”. Där är jag av rakt motsatt uppfattning. Till sist handlar det kanske om ett förhållningssätt till litteräriteten. Anders Johansson bekänner gång efter annan sin ambivalens inför litteraturen som sådan. I en mening bör den bekännelsen kanske läsas som litteraturkritikerns tröttsamma längtan att uppträda som ”enfant terrible”. Men jag tror att hans ambivalens går djupare än så.

Anders Johanssons anti­litterära patos försöker dölja en längtan att vara det den förnekar. Det är obevekligt mot litteraturen hans essäkonst driver. Nästa gång skulle jag önska att han helt gav efter för den driften.

Magnus William-Olsson

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.