ÅSIKT

TOMMA HUSET

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Fredrik Evers och Robin Stegmar i "Lång dags färd mot natt".
KULTUR

Bräderna ligger åt rätt håll. Horisontellt, eftersom det är i New England.

Men annars är det inte mycket som är som det ska hos den klassiska familjen Tyrone. Från början har någon stuckit hål i O"Neills stolta ballong. Täthet, laddning, fascination, allt har redan pyst ut, scenen dammsugits ren och bara lämnat de påvert grå väggarna kvar, samt fyra familjemedlemmar som irrar runt, undviker och ropar efter varandra.

Iwar Wiklander, den imposante - var det inte som upplagt för triumf och kulmen när han axlar rollen som den erfarne skådespelaren och gamle patriarken, James Tyrone, på Göteborgs stadsteaters stora scen? Wiklander är storslagen men en skådespelare är inte bättre än det ensemblespel han är del av. Ett faktum som besannas av Wiklander, för känslan för det gemensamma spelet, just det saknas i Olof Lindqvists regi.

Visst har alla hört om allt förut och visst rumlas det övertygande då de hemvändande herrarna styr mot whiskyflaskan. Men förgäves söker man efter något annat, en angreppspunkt, en attack, något avvikande bestämt. Det man finner är en mer realistiskt fladdrig morfinist. Chatarina Larsson som Mary hytter med sina förvärkta händer och orden stockar sig, hon är nästan så utom sig att hon inte längre är där. Det ser ut som en tom gest när Robin Stegmars Jim skjuter bort pappa James för att ensam få krama om mamma. Denna mamma är ju inte med längre och framför allt vill hon inte höra om nya eländen som drabbat familjen. Fredrik Evers som den lungsotsdrabbade Edmund gör säkert rätt i att svälja besvikelsen, här finns ju ändå ingen medkänsla att hämta. Men hans allmänna bussighet tunnar tyvärr också ut rollen.

Det är först som sist en egendomligt blek och tom känsla som infinner sig. Som om hela uppsättningen satts i scen för att vi riktigt ska se hur överflödig och utdragen denna Lång dags färd mot natt är. Familjemedlemmarna har redan lämnat varandra. Vi har inte en aning om vad som nu pågår inom dem. Det enda som kan tillföras är vemodigt enahanda pianoackompanjemang, framförd av hushållets hjälpreda, den efterblivne Morris (Fabian Kallerdahl).

Speltid: 3 tim 40 min

Teater

Barbro Westling Barbro Westling