ÅSIKT

Förlorarnas revansch

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

och planerna ingen man vågar gå i närheten av. Eduardo Galeano inviger ett nytt fotbollsår

1 av 2 | Foto: Haidar Abdul Amir, Hawar Mulla Mohammed och de övriga i Iraks landslag tackar publiken -efter 1-0-vinsten mot Australien i kvartsfinalen i OS i Aten 2004.

2002 deklarerade Clint Mathis, amerikansk fotbollsstjärna, att hans lag skulle vinna världsmästerskapet i fotboll. Det var bara logiskt och naturligt, förklarade han, eftersom: "Vårt land är nummer ett på alla områden." Landet som är nummer ett på alla områden åkte ut i åttondelsfinalen.

I fotboll händer ovanliga saker. I en värld som organiseras runt det dagliga bekräftandet av de mäktigas makt är ingenting ovanligare än att de förödmjukade blir krönta och de krönta förödmjukade. Men i fotboll inträffar ibland denna sällsynthet.

Tittar man bara på förra året så blev 2004 ett palestinskt lag för första gången i historien israeliska mästare, och för första gången i historien blev ett tjetjenskt lag ryska mästare. Under OS vann det irakiska landslaget, mitt under brinnande krig, match efter match och tog sig till semifinal genom överraskande segrar, i strid mot alla förhandstips och bevis. Laget blev OS-publikens favorit.

Det arabiska laget Bnei Sakhnin och det tjetjenska laget Terek Grozny, Israels och Rysslands mästarlag, har vissa saker gemensamt med det irakiska landslaget.

De är alla lag som på ett eller annat sätt representerar folk som inte har rätt att vara det de vill vara, som drabbats av fördömelsen i att tvingas leva under en främmande flagga, berövade sin suveränitet, bombade, förödmjukade, förtvivlade.

Och som om detta inte var nog är alla tre blygsamma lag, nästan okända eller helt okända, fattiga, och helt i avsaknad av berömda spelare. De är kringresande lag, som spelar i främmande länder inför tomma läktare. Byn Sakhnin, i Galiléen, har aldrig haft något som ens liknar en stadion, trots att den israeliska regeringen flera gånger har lovat att bygga en. Terek spelade på Groznyjs fotbollsstadion, som har hållits stängd sedan tjetjenska separatister placerade en bomb under den Moskva-trogne presidentens sittplats. Och i Irak finns det bara slagfält; det finns inga fotbollsplaner kvar.

Ockupationstrupperna, som vid det här laget redan har glömt vilket svepskäl som angavs för deras brottsliga invasion, har omvandlat idrottsplatser till kyrkogårdar eller sjukhus. Där Bagdads stadion en gång stod ligger nu en militärbas som fungerar som förvaringsplats för stridsvagnar. Det irakiska landslaget tränade på fält där skockar av får gick på bete.

En mäktig symbol, ett stort mysterium: ingen vet varför, även om teorierna är många, men i dagens värld upplever många människor att fotboll är det enda identitetsfält som de känner igen sig i och som de verkligen tror på. Oavsett vilka skälen är så har kollektiv värdighet en hel del att göra med en boll som flyger fram genom luften.

Jag menar inte bara den gemenskap som fansen upplever med sitt lag varje söndag på stadions läktare, utan också, framför allt, den fotboll som spelas på paddockar, på de små fälten, på stränderna, på de få offentliga platser som ännu inte uppslukats av den skenande urbaniseringen. Enrique Pichon-Riviere, en argentinsk psykiater och lidelsefull forskare som specialiserat sig på den mänskliga smärtan, bekräftar fotbollens effektivitet som terapi för de sjukdomar som orsakas av föraktfullhet och ensamhet. Denna gemensamt upplevda sport, som spelas i lag, bär på en energi som ger de föraktade möjlighet att börja älska sig själva och som hjälper dem som verkar vara dömda till evig isolering att rädda sig ur sin ensamhet.

I detta avseende är Australiens och Nya Zeelands erfarenheter mycket avslöjande. Där har ursprungsbefolkningarnas språk inget ord för självmord av det enkla skälet att självmord inte förekom i aboriginernas liv. Några århundraden av rasism och utslagning och konsumtionssamhällets våldsamma inbrytning och trycket från dess oförsonliga värderingar har lett till att aboriginska ungdomar och barn nu har de högsta självmordstalen i världen.

Inför detta fruktansvärda panorama, som har så djupa och så trasiga rötter, finns inga magiska botemedel att tillgå. Men vittnesmålen från de beundransvärda människor som arbetar mot döden är ense om en sak. Denna terapi åstadkommer förvånande resultat; den tycks ha en förmåga att återuppväcka en förlorad upplevelse av samhörighet och tillhörighet: sport, och framför allt fotboll, är ett av de få sammanhang som kan erbjuda en tillflykt åt dem som inte har någon plats i världen. Den bidrar också starkt till att återupprätta band av solidaritet som förstörts av den alienerade kultur som är förhärskande i dagens Australien och Nya Zeeland, liksom i resten av världen.

Det handlar inte om något kemiskt mirakel. De sjuka behandlas med mediciner som entusiasm och glädje. De elva spelarna i varje lag är många fler än elva. I varje spelare spelar en människomassa. Matcherna är bekräftelseritualer för de förödmjukade, såväl män som kvinnor.

Steg för steg har damfotbollen tillkämpat sig ett större utrymme i de medier som bevakar denna machosport för machomän, och som inte vet riktigt hur de ska hantera denna invasion av kvinnor och flickor.

På det professionella planet har damfotbollens utveckling idag fått en viss resonans. Men det uppstår inget eko, eller endast fientliga ekon, i det spel som spelas för själva njutningen i att spela.

I Nigeria är damlandslaget en nationell klenod. Det rankas som ett av de bästa i världen. Men i den muslimska norra delen av landet är männen emot fotboll eftersom sporten lockar flickor till lastbarhet. I slutändan accepterar de den emellertid, eftersom fotboll är en synd som kan skänka dem berömmelse och rädda deras familjer undan fattigdom. Om det inte vore för det guld som utlovas av proffsfotbollen skulle fäder förbjuda sina döttrar att bära dessa oanständiga dräkter som påbjuds i en satanisk sport som gör kvinnor sterila, antingen på grund av sporten i sig eller som ett straff från Allah.

I Zanzibar och Sudan bestraffar de kvinnliga spelarnas bröder, familjehederns väktare, sina systrar som tror sig vara tillräckligt mycket män för att kunna dribbla en boll och som begår helgerånet att visa sina kroppar. Fotbollen, en sport för män, förvägrar kvinnor planer att spela och träna på. Männen vägrar att spela mot kvinnorna. På grund av respekt för religionen, säger de. Kanske det. Eller kanske är det så att när de spelar, så förlorar de.

På andra sidan oceanen, i Bolivia, är det inga problem. Kvinnor spelar fotboll i byarna på höglandet utan att ta av sig sina många kjolar. Utanpå kjolarna har de sina färggranna tröjor och ändå lyckas de göra mål. Varje match är en fest. Fotbollen är ett område av frihet som är öppet för dessa kvinnor som föder många barn och slits ut av slavarbetet ute på fälten och i fabrikerna, och som ofta misshandlas av sina berusade män. De spelar barfota. Vinnarlaget belönas med ett får. Det förlorande belönas på samma sätt. Dessa tysta kvinnor skrattar mer och mer under hela matchen och fortsätter sedan att skratta okontrollerat under hela festmåltiden efteråt. De firar tillsammans, vinnare och förlorare. Ingen man vågar sig i närheten av dem.

Eduardo Galeano , Översättning: Tor Wennerberg