Kultur

”Återträffen” är ingen manual

Av: 

Alice Kassius Eggers

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Makt är inte något den egna upplevelsen bestämmer

DEBATT Anders Johansson retar sig på den välvilliga svenska filmkritiken som inte ser att Återträffen är en individualistisk skildring av ett strukturellt problem. Jag håller med om att det ideologiska mönstret är tidstypiskt - det visar sig i allt från Zlatan-boken till Borzoo Tavakolis öppna brev i Dagens Nyheter. Men finns det verkligen i Anna Odells film?

Jag ser i Återträffen en film som över huvud taget inte innehåller några vinnare. Där Odells behov av att berätta om sin skolupplevelse är lika mycket ett fängelse, ett dunkande huvud i väggen, som en revansch. Tittaren möter genom skådespelarna hennes förövare som vuxna, och allt de säger är rimligt. De var bara barn, de minns det inte så, de ber om ursäkt eller stöter ifrån sig. Deras upplevelse skiljer sig så klart från filmens Annas. Och det som tar vid, det Johansson kallar för en ”trevande diskussion om minne, perspektiv och maktstrukturer” är obehagligt träffande just i sin omöjlighet till slutsatser och sanningsanspråk.

Tolkningen att filmens Anna Odell är något slags triumferande herre på täppan ligger helt i Anders Johanssons egen blick. I filmen finns till och med en scen där omgivningen - omgärdande kulturetablissemang? - vill få det till att Anna Odell nu är högst i hierarkin men där hon bestämt placerar fotot av sig själv på botten av klasspyramiden.

Båda bilderna stämmer. I filmen är hon möjligtvis stjärnan men i den verkliga världen, utanför kultursidorna, är det fortfarande mobbaren Henrik som får lönebonusen och medlöparen Kristoffer som har självförtroendet. Alla pusselbitar till en klass- och genusanalys finns där - att tittaren måste arbeta själv, utanför verket, varför skulle det vara ett misslyckande för en konstnär?

Johansson efterlyser kontexten - lärarna, dagens skolbarn, politiken. Men att skolan är ett samhälleligt och politiskt problem kan inte vara nödvändig information i alla kulturella uttryck som utspelar sig i skolmiljö. Och som det tydligt framgick genom Lee Hirschs hyllade, och dokumentära, film Bully är den vinkeln inte heller någon garant för en mindre individfixerad blick. I Hirschs helt oifrågasatta skildring vimlar det av goda offer och onda förövare, och så skolpersonal som står handfallna med halvöppna munnar. Osäkrar ingenting vi tror oss veta och blir närmast religiös i sin tydliga uppdelning.

Odells film är inte en manual för objektiv makthantering utan en påminnelse om att makt inte är något den egna upplevelsen bestämmer. På det sättet i allra högsta grad synliggörande av strukturer, om man inte förnekar att strukturer bor i individers kroppar.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!