ÅSIKT

Magert men mäktig musik

Claes Wahlin om en Aida som fastnar i stelhet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Markus Gårder
Katarina Dalayman och Christina Nilsson i ”Aida”.
KULTUR

En sak står helt klar efter lördagens premiär på Verdis AidaKungliga Operan. Christina Nilsson i titelrollen gör med denna debut på Kungliga Operan ett publikt genombrott. Hennes täta, välriktade sopran fyller salongen med sin mogenhet och karaktär som lovar gott inför framtiden; rösten är en ren njutning att lyssna till. Hennes moatjé, den här raskt krigströtte Radamès som sjungs av Ivan Defabiani är också ung och lovande. En stark tenor med värme, möjligen lite ruggad i kanterna ännu, men en röst med god prognos.


Johan Edholms Amonasro, Aidas tillfångatagne far som försätter henne i den omöjliga situationen att välja mellan honom och sin älskade, fienden Radamès, är en sångare som blir bättre och bättre för varje roll. Kraftfull och med pondus ger han liv åt sina scener. Lennart Forsén är en stabil Kung med pondus och Katarina Dalayman gjorde, trots förvarning om en annalkande förkylning, en utmärkt Amneris.

Allt under Pier Giorgio Morandis eminenta ledning som fick hovkapellet att spela förnämligt; fina linjer och en balans mellan det kammarmusikaliska och mer storslagna. Allt av hög klass. Operakören, det börjar nästan bli tjatigt, gjorde utsökta insatser med sin samlade klang och med en elegant rondör. Ja, musikaliskt är detta en så välgödd Aida att det är synd att den sceniskt är så mager.

Magdalena Åbergs scenografi går i guld och svart, ridåer rör sig både vertikalt och horisontellt medan geometriska block rör sig på scenen, allt för att skapa rum av olika karaktär, från det intima till det mer pompösa. Därtill lite filmscener om hur otäckt kriget är. Scenografin är onödigt rörig, även om den är mer levande än regin, där regissören tycks ha ersatts av en befälhavare.


Att prästerskap och militär uppträder i ordnade former må vara hänt. Men varför lyder den genomgående ordern även i de mer psykologiskt
intima scenerna: titta på publiken? Det blir både stelt och obegripligt, om nu inte ordern är given för att se till att publiken applåderar efter var och varannan aria.

Detta är extra synd, eftersom både Christina Nilsson och Ivan Defabiani är tämligen sceniskt oerfarna. De hade behövt en regissör. Nu blir scenerna mellan Katarina Dalayman och Nilsson ändå bra, främst tack vare den förres erfarenhet och den senares sceniska talang. Jag tackar likväl Isis och Osiris för Nilssons musikaliska begåvning och hoppas att gudarna håller sin hand över hennes fortsatta karriär.

ARTIKELN HANDLAR OM