ÅSIKT

Cornelis sånger är märkvärdigt giltiga

Idag skulle den sjungande reportern fyllt år

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Alf Lidman
Cornelis Vreeswijk.
KULTUR

Grammofonmusiken i P1 var en institution från radions barndom, en timme med något för alla: operett och schlager, stråkkvartett och visa. En onsdag i juli 1964 fick den trevnaden en reva. Mellan en dragspelsvals av Gnesta-Kalle och en irländsk folkmelodi arrangerad för symfoniorkester kom en taskspark mot det svenska välfärdssamhället.

”Var och en får vad han behöver, detta kallas demokrati. / För var dag blir den bättre, men bra lär den aldrig bli”, sjöng debutanten Cornelis Vreeswijk. Det var sannolikt första gången hans röst hördes i Sveriges Radio. Behöver det sägas att den var avvikande?

Sången heter Ballad på en soptipp. Bara det var utmanande; att använda en avskrädeshög som utsiktspunkt för en skildring från folkhemmets rekordår: ”Jag skådar blott falska varor vartän jag ikring mig ser. / Och jag kan inte släppa tanken att allting är upp och ner.”

Och vi som tyckte att vi hade det så bra!

Drygt ett halvt sekel senare diskuterar vi åter demokratins begränsningar, välfärdens brister, ojämlikhet, konsumism och kärnvapenhot: allt det Cornelis sjöng om den gången. Mellan Sommar på Södertuna och Londonderry air spikade han dagordningen för vår tids samhällsdebatt.

Det slutade inte där. I Balladen om flykten från 1967 låter han en kvinna tala för alla dem som tvingats från sina hem, utan framtidstro och giltigt pass: ”Vår existens betvivlar man. Vi lever men vårt namn är bränt.”

Nittonhundratalet kallades flyktingarnas århundrade. Hur ska vi beskriva vårt nya sekel, då samma uppfordrande fråga ställs: ”Men vi är kvar, Ers Excellens. Får vi passera Eder gräns?”

I dag pratar alla om världshavens drivande öar av dumpad plast, så inte 1980 när Cornelis i En resa beskrev en färd i Odysseus farvatten: ”Vi reste genom plast, vi reste genom allsköns skräp.” Då ville han kalla det surrealism. När en grindval dör med åttio plastpåsar i magen är det dagens sanning.

Förvånar det någon att han riktade några pikar mot det finlitterära kotteriet? I Till Svenska akademien från 1979 sjöng Cornelis: ”Säg finns det någon möjlighet / jag menar, för en trött poet / att få en nypa lugn och ro / och någonstans där han kan bo.” Han fick varken stipendium eller bostad.

Han hade tänkt bli journalist, men blev en sjungande reporter. P1:s grammofontimme försvann med sextiotalet. Cornelis sånger är fortfarande märkvärdigt giltiga. Hör bara på varningen i Generalens visa från 1970, skriven av en man som vuxit upp under nazistisk ockupation:

”Ser jag den bruna färgen / ryser jag in i märgen. / Och hör du taktfast stöveltramp / så är det dom, min vän / för dom marscherar än.”

Klas Gustafson

ARTIKELN HANDLAR OM