ÅSIKT

Esten mot resten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Lidija Praizovic läser Sofi Oksanens nya roman om en landsförrädare

Foto: prisad Sofi Oksanen (född 1977) fick Nordiska rådets pris för sin förra roman ”Utrensningen”.
Foto: Lidija Praizovic

När jag för ett par månader sen såg filmen Django Unchained blev jag upp över öronen förälskad i den upproriske Django, som skjuter ner alla vita som hållit hans folk i bojor och vars hela väsen strävar efter frihet. Men såhär i efterhand är jag ändå mest intresserad av hans motsats: husslaven Stephen som är så lojal med sin vite herre att han förråder sina svarta systrar och bröder och skickar dem i döden.

Vad får människor att sälja ut sig och förstöra för sitt folk, att ställa sig in hos makten och slicka röv? I Sofi Oksanens nya roman När duvorna försvann står den genuint osympatiske husslaven Edgar Parts i centrum. Edgar funkar som en kameleont som blixtsnabbt anpassar sig efter maktens skiftningar, och eftersom vi, som vanligt hos Oksanen, befinner oss i Estlands moderna historia, är dessa intensiva och turbulenta. När Estland 1941 ockuperas av Nazityskland står han på nazityskarnas sida, springer deras ärende och anger flitigt ester och judar. När Estland 1944 ockuperas av Sovjet gör han samma sak.

Scener från den nazityska ockupationen på 40-talet varvas episodiskt med scener från den sovjetiska ockupationen på 60-talet, vilket gör detta omoraliska medlöperi tydligt i all sin vidrighet. Edgar går bokstavligen över lik för att få komma in i maktens korridorer och vara bland maktens män, deras privilegier och höga livsstandard lockar denne man från den estniska landsbygden.

Såklart är det den omänskliga politiska situationen i landet som skapar sådana desperata och egoistiska människor, vars enda mål är att överleva. Men hos Edgar finns också något annat, som visar sig bland annat i hans passionerade intresse för manliga piloter och flygplan som flyger högt över jorden. Detta är inte bara en bild av hybris, utan också av Edgars homosexualitet som absolut inte flyger fritt, utan är starkt stigmatiserad och undertryckt.

Hans begär till maktens män kommer bland annat därifrån, tänker jag. Eftersom han inte kan realisera sin sexualitet, trycker han sig i stället överforcerat mot maktens rum, som är entydigt manliga: ”Varje smula information han lyckades komma över eggade honom dubbelt eftersom varje detalj som gick att foga till rapporten kändes som hans personliga gåva till mannen.”

Edgars stackars fru Juudit som inte får så mycket som en droppe bekräftelse av sin man, inleder i sin tur en kärleksrelation med en tysk SS-officer. Precis som sin man solidariserar hon sig med förtryckaren, dels av äkta kärlek, men lika mycket för lyxen och komforten han ger henne, som tar henne upp ur det fattiga och nedbrytande livet i det ockuperade

Estland. Juudit är dock mycket mer ambivalent än Edgar, för hon solidariserar sig samtidigt med det estniska folket.

Det spelar ingen roll hur hårt Edgar än jobbar, för han blir aldrig lika god som sina herrar, han förblir en slav som de kommenderar. Det hjälper inte att han får sitta och pimpla konjak med dem och spegla sig i deras blickar, hela tiden finns ett mindervärdeskomplex internaliserat hos honom. Bara 50–70 procent av esterna har nämligen rätt rasmässig karaktär, menar nazityskarna, så det är inte säkert att han duger.

Edgars kontrapunkt i romanen är hans revolutionäre kusin Roland som kämpar för ett befriat och självständigt Estland, och räddar ester och judar med det egna livet som insats. Roland är en fältslav som hatar sin herre och vill frihet åt folket. Han föraktar med hela sitt hjärta Edgars sort: ”När friheten äntligen kommer till oss, blir de alla patrioter och hur många nya hjältar har vi väl inte då? Men när vårt fosterland är i fara, kryper de samma på knäna och följer med strömmen, nappar på billiga beten och slickar in sig själva i förrädarnas flockar som jagar våra bröder bara för rätten att handla i specialbutikerna.” Och Edgar hatar honom, för han är ett samvete som med jämna mellanrum gör sig påmint.

Genom att eliminera sina närmaste frigör Edgar sig slutligen från alla mänskliga störningar som hotar att bromsa upp hans allt effektivare vägar till makten. Dessa människor måste bort, för de binder honom vid ett förflutet och en identitet.

På slutet står han mer självsäker och framgångsrik än någonsin mitt i gräddan, men har inte längre minsta lilla mänsklighet kvar i sig. Men han är också den enda som överlevt av bokens centrala karaktärer. De mindre hårdhudade har gått sönder.

Det är en modig, viktig och väldigt bra bok Sofi Oksanen har skrivit. En bok om hur historien och politiken totalt sätter sig i människors liv och formar och förstör dem.

LIDIJA PRAIZOVIC
Lidija Praizovic är författare och inleder

härmed sitt medarbetarskap som kritiker

på Aftonbladets kultursidor.