ÅSIKT

Vänstern som höger

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Kristna konservativa moralister? PETTER LARSSON ifrågasätter en trendspaning

1 av 2
Greider.

Knappt har den märkliga bataljen mellan "nationalvänster" och "lattevänster" fallit i glömska förrän den svenska vänsterns livsstilsmagasin nummer ett, Arena, ger sig ut på en ny trendspaning. Nu hotas hippa postmodernister av unkna moralister.

I nya numret lanserar journalisten Martin Aagård idén om en ohelig allians mellan värdekonservativa till höger och vänster. De förenas av kristen tro och hat mot dokusåpor, mediebrus och (därför?) "postmodernism". Och så dansar de inte, för de är rädda för en värld där deras bildning inte räknas, fyller Arenaredaktören Magnus Linton på.

Temat och tesen är det inget fel på. Det finns, och har väl alltid funnits, personer och rörelser som är progressiva i socioekonomiska frågor och konservativa i moralfrågor. Och omvänt. Och religion och moral HAR gjort comeback i politiken. Globalt genom den kristna högerns maktövertagande i USA, de framgångsrika islamistiska rörelserna, hinduhögern och så vidare. Här hemma går kyrkorna i spetsen för flyktingkampen, svenska medier hårdbevakar påvevalet och några vänsterdebattörer kommer - som Aagård påpekar - ut som troende.

Att det finns en konservativ höger är tydligt. Som Fanny Söderbäck konstaterar i sin artikel om den amerikanska högern, så har dess genidrag varit att göra de religiöst färgade moralfrågorna - abort, homoäktenskap - viktigare än ekonomiska och sociala konflikter. En massa fattiga människor röstar därför MOT sina materiella intressen, på republikaner som skinnar dem ännu mer än demokraterna. Att svensk höger nu importerar strategin är inget konstigt; det har ju visat sig svårt att slå sossarna på ekonomisk förvaltning. Frågorna blir förstås andra här. Kampen mot den gudlösa vänsterns moraliska nedrustning av Sverige förs med slagord som "arbetarmoral", "utbildning måste löna sig" och "sluta dalta med fångar/flyktingar/sjuka/arbetslösa/invandrare" (välj själv). Och genom att legitima idéer om universella rättigheter - yttrandefrihet, jämställdhet - kidnappas för rasistiska ändamål, som i den pågående debatten om Jyllands-Posten.

Men vänstern?

Jodå. Det finns så klart en kristen vänster - som nog är större än jag tidigare trott - och det finns en slentrianmässig kritik av "samhällsupplösning" och "normupplösning" som jag misstänker bottnar i en durkheimiansk idé om ett harmoniskt samhälle, eller, mer trivialt, i en överdriven romantisering av folkhemmets välfärdspolitik. Och för en del vänsterpersoner har själva ordet "postmodernism" blivit ett rött skynke, då det associeras med en era av nyliberal ekonomisk politik. (Paradoxalt nog har de ofta internaliserat en del av "postmodernismens" bärande element: misstänksamhet mot maktens berättelser, insikten att kön, sexualitet, etnicitet m m är sociala konstruktioner och så vidare.)

Men trots att Arena är något viktigt på spåren, så lyckas man dåligt med att förklara fenomenet. Det är mer soppa på spik än huvudet på spiken. Aagårds artikel är rörig, ibland självmotsägande - medelklassens längtan efter fasta värden sägs grunda i rädslan för djupare klassklyftor och samtidigt i rädslan för den sociala utjämningens devalvering av den egna positionen - och bygger på långsökta kopplingar. Att Göran Greider och några till är troende innebär väl knappast att "en ny tro på fasta värden ... tagit tag i kulturvänstern"? Att Nina Björk kräver tid till barnen betyder väl inte - nödvändigtvis - att hon längtar efter en piga?

Petter Larsson ([email protected])