ÅSIKT

Tusen ögon, tusen öron, tusen fötter

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MIKAEL STRÖMBERG läser den kompletta berättelsen om dadas uppkomst och magplask

■ ■Med Tom Sandqvists Dada Öst i bagaget reder man sig länge. Han är initierad, källkritisk och besatt av att gå till botten med fenomenet Dada. Först skrev han Kärlek och Dada som handlar om Hugo Balls och Emmy Hennings komplicerade förhållande och nu kliver han av tåget på Gare de Nord i Bukarest. Rätt ut i den kommunistiska ruinen med sina gnisslande trådbussar och fallfärdiga kiosker. Rätt ut i balkan-Paris för att förstå Dada.

Texten ställer egentligen bara ett hinder; satsmelodierna, knappologivarningen. Annars känns det som om Dada öst är den kompletta berättelsen om dadas uppkomst och, med tiden, magplask.

Tre frågor är särskilt viktiga för Sandqvist. Vad gjorde fem rumäner i Zürich? Vilken betydelse hade deras bakgrund för dadaismen? Och vad betyder ordet dada, vem hittade på det? Med dessa frågor lindar han skickligt upp ett nystan av märkliga omständigheter vars mål var att göra slut på den väloljade objektiviteten.

■ ■En sann dadaist skulle helst ha tusen ögon, tusen öron, tusen fötter, tusen telegram, tusen pennor, tusen pistoler, som det står i ett av manifesten. "Brännmärk konventionalismens falska sol", "Brännmärk all intellektuell akrobatik". "Döda de döda". Ur träbiten, ordet, tonen, järnet, färgen, känslan, idén, skulle konstnären ge den isolerade stavelsen en stjärnas glöd.

"Dada var en märklig rörelse", skriver Sandqvist. Som -ism är den på sätt och vis omöjlig eftersom den ville föra en värld full av -ismer och sig själv rätt över ättestupan. Den var fylld av uppror mot fäderna, mot borgarna, kriget, uppror mot den tröga massan som vållat detta krig - och till sist blev den ett uppror för upprorets skull.

Dada bejakar livet lika mycket som döden och dess Totenklang. Å andra sidan driver den nihilismen in absurdum, inte bara beträffande litteraturen och konstfilosofin utan hela tillvaron. Rörelsen var en grimas vid anblicken av alltings absurditet. Och därför hoppade också en av dadas upphovsmän av, Marcel Janco.

■ ■En av chefsideologerna, även om han får litet utrymme i Sandqvists bok, är utan tvekan Hugo Ball. Med sina fejkade analysresultat hittar han tre faktorer varför dada behövs.

1. Den kritiska filosofin som avlägsnat Gud från världen. 2. Vetenskapen som upplöst atomen. 3. Den nya masskiktningen av Europas befolkning. Vid ett tillfälle skriver han att ett resolut framkallat kaos är det enda som kan skapa en ny trosbasis. En ny religion? Genom Ball får dada ett tydligt drag av kabaret och narrsällskap, som många vänder sig emot.

nnAnnars lägger Sandqvist fokus på just rumänerna. Främst Tristan Tzara (fd Samuel Rosenstock); den drivne pr-människan, lika liten och energisk som Napoleon, en briljant poet.

Och Marcel Janco (fd Marcel Iancu), masktillverkaren, bildkonstnären som hyllade "purifikationsmåleriet". För Janco var innebörden av dada klar: "Det rena, barnsliga, direkta".

Ja, varför Zürich? Nere i ölhallarnas rökfyllda mörker flockas fransmän, tyskar, ryssar (Lenin), ukrainare, polacker, jugoslaver, italienare, konstnärer, författare, anarkister, bohemer. De är flyktingar på neutral mark. Alla är välkomna. Vilket gyllene tillfälle att göra revolution! Och fem rumäner skriker högst till tonerna av kastanjetter och visselpipa: ooooo prrxa chrraz ... zimzim uralla uralla zimzim zanzibar.

■ ■För det är i den rumänska byn och i jiddischkulturen dada har sina längsta rötter, i folklustspelet och de skruvade skämten. "Dada" var ett ord rumänerna genast tog till sig. Kanske kom det till av en slump, när Tzara råkade se annonsen för den schweiziska liljemjölkstvålen dada. Eller var det Ball som kläckte idén med käpphästen Da-da? Enligt de trogna fanns det bara ett annat ord som åtnjuter lika många privilegier, nämligen Gud. Kurt Schwitters menade till exempel att "Jesus Kristus var den förste dadaisten".

I jämförelse med vår egen (förment objektiva) samtid kan man verkligen känna en viss avund till dadas orala, taktila och energiutsöndrande konst.

Konst- historia

Mikael Strömberg