Kultur

Hur dumma i huvudet är vi barnlösa egentligen?

Jag gör planeten en stor tjänst

Av: 

Thomas Engström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Det började bra. Elina Pahnke skrev i förra veckan på den här sidan tänkvärt och uppfordrande om olika politiska synsätt på barnalstrandet i världen. Som så ofta med hennes alster kände jag mig dum vid första genomläsningen och upplyst efter den andra.

Men vår stora samhällsteaters nuvarande dramaturgiska ledning vill ha konflikter. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle ta Pahnkes diskussionsunderlag personligt och sparka bakut.


Rollen axlades av Anna Björklund, som i Expressen Kultur bölade av sig rejält
i god särartsfeministisk stil. Ingen (som vanligt inte heller någon redaktör på Expressen) skulle orka gå igenom alla de olika punkter där hon missförstår och vantolkar Pahnke. Däremot är det en barnlös människas plikt att slå tillbaka mot Björklunds värsta frontalangrepp mot oss som grupp. Hennes i alla avseende fula skrivning lyder så här:

”Jag kommer på mig själv med att tänka på dem som mindre vetande. Stackarna, hur få facetter av livet de upplever, hur obegriplig mänsklighetens historia måste vara för de som inte förstår de närmaste relationerna och de mest naturliga krafterna.”

En bra sak med Pahnkes text var att hon höll den opersonlig. Det framgår inte ens om hon har barn, inte vill ha barn eller försöker skaffa barn. Ett sådant konststycke tänker inte jag försöka mig på i det här ämnet. Ibland är man lite för förbannad.


Jo tackar som frågar, jag är väldigt frivilligt barnlös. Det finns många anledningar till det, varav den kanske främsta är att jag från femtonårsåldern och uppåt ständigt fick höra att ”Vänta du bara, du kommer längta efter barn, mer och mer för varje år som går”. Jag väntade tills jag var 30, 35, 40 … och ingenting. Inte en cell
i min kropp, inte en gnutta av min själ, inte en tankegång i min hjärna ledde i den riktningen.

Men riktigt så dum är jag inte. Det stämmer som Pahnke påpekar att idén om den helt fristående, lyckligt väljande, självförverkligande individen är en kapitalistisk myt

Inte heller växte min längtan när jag såg jag hur mina småbarnsföräldrarvänner kämpade med tillvaron. Jag hörde dem säga att de fick så mycket i gengäld, att livet blivit så mycket rikare, att det här var en ny sorts kärlek att få uppleva. Jag hörde dem säga det men jag såg det nästan aldrig. De var för slutkörda för att visa det, kanske. Björklund skulle högst troligt säga att jag i egenskap av mindre vetande, och så vidare, onaturlig, allt det där – att jag helt enkelt ser för dåligt.


Så det kan vi väl kalla min lättja, eller min själviskhet, min omognad, min vägran att växa upp.

Men riktigt så dum är jag inte. Det stämmer som Pahnke påpekar att idén om den helt fristående, lyckligt väljande, självförverkligande individen är en kapitalistisk myt. (Från början var det förstås en liberal myt, men eftersom den tankeströmningen inte tycks klara sig utan ruttet sällskap i form av antingen marknadsdyrkare eller nyfascister är den numera ganska meningslös att hänvisa till.) Nej, jag tror varken på fri vilja eller välinformerade beslut, i alla fall inte i en sådan omfattning att jag vill bygga ett samhällssystem på de grunderna.


Däremot hyser jag en stark tilltro till existensen av mina egna svagheter. Det är ju därför jag har blivit mindre, inte mer, sugen på att skaffa barn: för att jag har blivit varse hur otålig, lättirriterad, överkänslig och arrogant jag är. Att sätta en ny liten människa – söt som socker, visst, men inledningsvis dum som ett spån – i händerna på mig vore komplett ansvarslöst. Jag skulle bli en hemsk far och det vet jag. Inga stackars barn ska behöva växa upp med min ångest och ilska som ett fladdrande spöke i rummet.

Om vi tar det baklänges tolkar jag det här som att kuk + fitta = de mest naturliga krafterna, kanske med lite kel och mys mellan varven

Den goda nyheten är att jag i och med denna självinsikt gör själva planeten och allt liv på jorden en stor tjänst. Det önskar jag bara att fler gjorde. För mig framstår nämligen inte mänsklighetens historia som ”obegriplig”, kan jag försäkra Anna Björklund. Planetens befolkning har fördubblats sedan jag satt i skolbänken och min försiktiga tolkning är att allting inte har blivit dubbelt så bra på kuppen. Överbefolkning leder till accelererad resursutplundring, som leder till resursbrist, som leder till svält och krig och folkmord och, om inte utvecklingen vänds, den mänskliga civilisationens undergång. Begriper man inte det är det nog dags att sätta ungarna på dagis och bege sig till närmaste bibliotek eller nyhetssajt.


Och så det där med att barnlösa inte skulle förstå ”de närmaste relationerna och de mest naturliga krafterna”. Om vi tar det baklänges tolkar jag det här som att kuk + fitta = de mest naturliga krafterna, kanske med lite kel och mys mellan varven. Det förekommer ju att människor knullar med varandra, på alla möjliga och omöjliga sätt, och verksamheten bedrivs såvitt jag förstår även av folk som inte gör det för att fortplanta sig. Kondomen uppfanns inte för att vara ett intimsmycke. Men vad vet jag – de enda krafter jag känner till tycks ju vara av lägre dignitet än de mest naturliga.

När Björklund oroar sig för att vi barnlösa inte greppar det där med de närmaste relationerna kan jag ge henne det lugnande beskedet att vi ofta har föräldrar, livskamrater, vänner, syskon, vänners barn, älskare, syskonbarn, ja till och med mor- och farföräldrar kan förekomma. Vi tycker om dem, vi pratar med dem, vi lär oss av dem. Och de allra flesta låter bli att kalla oss för svikare.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Alla pratar om ofrivillig barnlöshet

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Frivillig barnlöshet

Relationer

Anna Björklund

Expressen