ÅSIKT

Överflöd i kitschigt drama

Claes Wahlin ser den nyskrivna operan ”Tristessa”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Elisabeth Toll
John Erik Eleby som Mother i ”Tristessa”.
KULTUR

Den goda konsten bör ligga steget före verkligheten. Ibland kan ett konstverk vara lite för angeläget om att hamna rätt i tiden, risken är då, som i fallet med den nyskrivna ­operan Tristessa, att det kommer för sent. Tristessa, med musik av Jonas S Bohlin och text av Bohlin och ­Torbjörn Elensky, bygger på en roman av Angela Carter från 1977. Då var en historia om sexuell identitet, könsbyten och genuskritik ­något som kunde uppröra. I dag är det, framför allt inom scenkonsten, en konvention.

Kungliga operan är scenen fylld till bristningsgränsen: en mytologisk Mother, projektioner av New York med inklämda scener från dess utlevande nattliv kring 70-talet, en öken med oljeborrtorn och en (projicerad) helikopter som sänker sig i fonden. Det är trångt, mörkt och ofta (avsiktligt) rätt kitschigt.

I denna röra utspelas en historia kring straffande av män, påtvingad könsoperation och mytologisk födel­se av den nya Eva – den perfekta kvinnan. Efter diverse ­turer i New York, på operationsbordet och i öknen avslöjas så den en gång hyllade film­stjärnan Tristessa som transvestit, vilket upprör ­machomannen Zero: död åt Tristessa. Men snart föds ett nytt barn.


Det är en ganska platt historia, texten vacklar mellan realistisk dialog och enkla psykologiska beskrivningar. Det förblir ofta oklart vilken funktion mycket i det sceniska gyttret har. Förmodligen hade en avskalad scen, säg, med leksaksmodeller av miljöerna och ett metaperspektiv från rollfigurerna som satte då och nu i spel, gjort historien mer funktionell.

Bohlins musik är rytmisk, effektiv, om än kanske en smula för tillgänglig. Liksom flera av scenens bilder förstärks det som redan framgår av de agerande, vi får teckendubblering där komplikationer hade varit mer välkomna. Fredrik Burstedt gör i alla fall ett fint arbete med Hovkapellet och kören har en fin, samlad klang och bjuder på kanske de starkaste musikaliska avsnitten.


Bland solisterna gör Kerstin ­Avemos Leilah/Lilith störst intryck, hennes sopran skär mjukt genom orkester och kör, den vilar liksom ovanpå musiken. Johann Rudströms Eve/Young Tristessa har en mezzosopran med gott bett, medan Joel Annmo (Evelyn/Old Tristessa) är en smula vek och kanske onödigt färglös rent ­sceniskt. Men det beror nog mest på att det är svårt att skapa fokus på den över­lastade scenen.

Trist, för även om verket har sina brister, så kunde upp­sättningen räddat en del.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera