ÅSIKT

Engångsmänniskan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Annika Forsberg och Johanna Mannergren Selimovic om 27 miljoner slavar vi drar nytta av

Seba är 22 år men kan varken läsa eller skriva. Hon känner inte till begrepp som veckodagar eller årstider, och har aldrig ritat en bild. När hon togs från Mali i Västafrika med löften om ett bättre liv i Paris var hon bara fem år. I sin nya familj förväntades hon arbeta sexton timmar om dygnet och när hon nyligen lyckades fly klassificerade läkarna de fysiska övergrepp hon utsatts för som regelrätt tortyr.

Men hon hade ändå tur, Seba, som fick en chans till frihet. Det finns i dag omkring 27 miljoner slavar i världen, dubbelt så många som de afrikaner som fraktades över Atlanten under den mörka slavepoken på 1700- och 1800-talet. Det är människor som har fråntagits den mest grundläggande mänskliga rättigheten – sin egen frihet – och som på dagens globaliserade världsmarknad betingar ett rekordlågt pris.

Den respekterade organisationen Free the Slaves beräknar att dagspriset ligger på tusen kronor. På den afrikanska marknaden är priserna ännu lägre – där kan man köpa sig ett barn för bara 150 kronor. Slavhandlarna har all anledning att gnugga händerna över de rekordlåga priserna: i 1850-talets Alabama kostade en jordbruksslav 500 000 kronor omräknat i dagens penningvärde. Då låg det i ägarnas intresse att hålla dem arbetsföra så länge som möjligt – i dag behöver ägarna inte bry sig så mycket om sina slavars hälsa och arbetsduglighet eftersom förtjänsten ändå är strålande.

Kevin Bales, ordförande för Free the Slaves, kallar dem för engångsmänniskor; de används och slängs sedan bort.

De finns framförallt i de fattiga länderna i Syd, där de arbetar med att producera varor som ofta konsumeras i Nord, som kakao från Västafrika eller kläder och handknutna mattor från Sydasien. Många hamnar inom sexindustrin i Sydostasien och Östeuropa och säljs ibland vidare till Sverige och andra välmående länder.

När Siri, som kommer från nordöstra Thailand, var fjorton år tog en kvinna kontakt med hennes föräldrar. Siri skulle få ett välbetalt jobb, sade kvinnan till föräldrarna, gav dem ett förskott på hennes kommande lön på 50 000 baht (omkring 20 000 kronor) och förde henne till en bordell där hon tvingas arbeta som prostituerad. Siri, som tjänar ungefär 100 baht per kund, måste arbeta så mycket att hon kan betala av på skulden och dessutom få in månadshyran på 30 000 baht. När hon försökte fly fördubblades skulden som straff.

De allra flesta slavar finns i Indien, Pakistan och Bangladesh där miljontals livegna arbetar på fabriker eller inom jordbruket. En av dessa slavar är Kala Singh, som arbetade på ett storgods i delstaten Punjab i Indien. Han lyckades fly från sin ägare och gömde sig på ett härbärge för före detta slavar som drivs av organisationen Dalit-rörelsen mot slaveri (DDVA). Härbärget stormades den 28 mars av hans forna ägare och andra storbönder som försökte ta honom tillbaka med våld. När polisen kom grep de Singh i stället för bönderna, trots att det finns en lag i Indien sedan 1974 som förbjuder systemet med livegna.

Seba i Paris, Siri i Thailand, Kala i Indien. Tre människoöden bland de ofattbara 27 miljoner som inte har något rättsskydd, och som inte tycks vara värda mer än en axelryckning i omvärldens ögon. För samtidigt som slavarnas antal ökar, lever paradoxalt nog myten vidare om att slaveri inte längre förekommer. Som Bales säger:

– Det är lika felaktigt som att påstå att det inte längre finns livshotande sjukdomar sedan digerdöden ebbade ut med medeltiden. Nya epidemier utvecklas hela tiden, och det gör också slaveriet. Det uppstår varhelst förutsättningarna är rätt.

I dag är de idealiska. Den amerikanske finansmannen Robert A. Johnson har sagt att kapitalet har vingar och flyger dit arbetskraften är som allra billigast.

Det kan tyckas vara en obegriplighet att man i den offentliga debatten ägnar sig åt att diskutera hur slaktdjur transporteras inom EU samtidigt som man ignorerar de människor som smugglas över gränserna, en kommers som globalt omsätter nästan lika mycket som handeln med knark och vapen, det vill säga cirka 70 miljarder kronor.

En nymornad värld börjar dock få upp ögonen för det moderna slaveriet och försöker komma åt problemet med hjälp av lagstiftning. En FN-konvention med ett tilläggsprotokoll om människohandel har antagits, och i Sverige genomförs 1 juli en lagändring som innebär att människohandel för sexuella ändamål blir ett brott.

Och visst kan nya lagar göra det lättare att gripa aktörer i människohandelns långa kedja, men lagstiftningen står sig slätt så länge den ständiga jakten på maximala vinstmarginaler och låga butikspriser fortsätter.

En indikation på att något inte står rätt till är prislappen. Kostar en t-shirt en femtiolapp är det sannolikt att någon fått stå för mellanskillnaden. Siffrorna går bara ihop om man tar bort arbetskostnaderna för ett par produktionsmoment.

155 år efter att Sveriges riksdag beslöt att slaveriet för alltid är förbjudet, och 75 år efter att det internationella samfundet olagligförklarade all form av påtvingat arbete finns det fler slavar än någonsin tidigare, och få – eller inga – garantier för att vårt kakao, kaffe och te inte plockats av flinka barnhänder.

Fotnot:

Mer information på

,

Annika Forsberg , Johanna Mannergren Selimovic