Gräsrötterna tar strid

Kajsa Ekis Ekman i Venezuela del 2: USA och EU underskattar folkrörelserna

avKajsa Ekis Ekman

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: KAJSA EKIS EKMAN
Maria Montezuma arbetar med folklig ekonomi och bor i Petare, Latinamerikas största slumområde. Hon hejar på Maduro och vill inte ha krig.

Vem fan är Juan Guaidó? Vi röstade inte på honom! Vi röstade på Maduro! Och nu går den där runt och säger att han är president!”

Juan Carlos från taxiförarnas fackförening är upprörd. På flera håll i Caracas får jag samma reaktion. Mannen som USA, EU och Margot Wallström har bestämt är Venezuelas president är helt okänd här. För en månad sedan hade folk aldrig hört talas om honom, än mindre röstat på honom. Det enda val han ställt upp i är som parlamentsledamot för landets näst minsta delstat Vargas. Han kom då tvåa med
90 000 röster. Men efter att ha blivit uppmanad av USA:s vicepresident Mike Pence utropade han sig själv till president.


Den 5 februari bevittnar jag när nationalförsamlingen ska rösta in Guaidó. En symbolisk handling, eftersom nationalförsamlingen inte har någon makt. Utanför står fattiga tidningsförsäljare och skriker glåpord åt de kostymklädda ledamöterna: ”Vendepatria! Ni säljer ut vårt land! En låtsaspresident i en låtsasförsamling!”

Inne knuffas journalister från CNN och BBC för att ta sig fram och filma när Guaidó talar självsäkert om vad han ämnar göra med oljebolaget: bolagisera, stycka upp det och tillåta utländska investerare att komma in.


Enligt den venezolanska konstitutionen kan dock ingen utropa sig själv till president, utan det är folket som väljer. Artikel 233 stipulerar, att om presidenten är ”fullständigt frånvarande” då mandatperioden inleds ska nationalförsamlingens talman kalla till nyval inom trettio dagar. Här, i den högerdominerade nationalförsamlingen, tolkar de konstitutionen så att ”eftersom valet inte var legitimt och presidenten är en tjuv, är han alltså ingen president.”

Talare efter talare går på i samma anda: Maduro och hans regering är tjuvar, gangstrar, inkräktare …

Jag går över till andra sidan byggnaden. Här, i en identisk spegelvänd sal, sitter den konstituerande församlingen, som domineras av vänstern. Deras talman, Diosdado Cabello, står med röd basker och håller ett brandtal om landets hjältar: Bolívar, Negro Primero, Chávez. Regeringen tycks alltid tala om historien.

Diosdado förklarar att USA:s humanitära hjälp är ett PR-trick: ”Den där bron med containrar på som de har fotat och skickat till alla medier, den har inte varit öppen på tre år! Colombia vägrade bygga färdigt den! Låt er inte luras!”


Jag har nog aldrig varit i ett så polariserat land som Venezuela. Här finns ingenting som är neutralt. Alla har valt sida, ner till minsta bageri. Tidningarna är antingen för eller emot, vilket gör att man måste ifrågasätta allt, då alla har en agenda.

I överklassens bostadsområden är väggarna täckta med bilder på deras ledare, i arbetarklassens områden sitter bilder på Chávez. NGO:s är för de rika, folkrörelser för de fattiga. Genom samhället skär en färglinje som är så skarp att man, med få undantag, kan se på hudfärgen vad folk tycker.

När det blev dags för presidentval för ett år sedan träffades regeringen och oppositionen för samtal i Dominikanska republiken, med hjälp av bland annat Spaniens förra premiärminister Zapatero. I sista sekund hoppade oppositionen av samtalen.

Det andra ­alternativet, betydligt ­billigare för USA, är att fortsätta svälta ut Venezuela. Det är den ­vägen som ­Sverige också har valt.

Regeringen kallade ändå till val, och bad FN att skicka valobservatörer. Oppositionen bad i stället FN att inte komma. Valdeltagandet blev lågt, 46 procent kanske både på grund av oppositionens valbojkott och den ekonomiska krisen. Maduro fick 67 procent av rösterna, Falcón 21 procent och den evangeliske pastorn Bertucci 10 procent.


Så vilka är de egentligen, den venezolanska oppositionen? Man kan säga att det finns två huvudströmningar: de som ställer upp i val och vill ha dialog, och de som inte gör det. Falcón,Bertucci, Laidy Gómez och kristdemokraterna tillhör den första strömningen. De vill inte ha någon invasion utan menar att venezolanska angelägenheter löses bäst av venezolaner själva. Men det är inte hos den gruppen som Sverige och EU hämtar sina allierade, utan från en hårdför kärna av USA-tränad höger.

När de gamla monopolkapitalisterna – livsmedelsjätten Mendoza, mediejätten Cisneros och oljemagnaten Carmona – hade bränt sina kort i och med den misslyckade statskuppen 2002, var det dags för en ny strategi. 

Nästa generations högerledare, födda på 70- och 80-talen och många från samma familjer, skickades på utbildning under ledning av USAID och CANVAS. De lärde sig att protester bör utgå ifrån universiteten; att framkalla sammanstötningar för att provocera staten till övervåld; att vägra all form av dialog samt att bojkotta val hellre än att förlora.

En av dessa utbildningar, den så kallade ”mexikanska festen” på ett hotell
i Mexico City 2010 har sedermera blivit ökänd då ett mejl läckte ut som innehöll planer på att mörda Hugo Chávez. En av deltagarna på mötet var Juan Guaidó.

Men vad har de för bas inne i landet?

– Ingen alls, säger en venezolansk högerpolitiker och affärsman till mig. Vi har inte militären, vi har inte institutionerna och vi har inte en tillräckligt stor del av folket. Vårt stöd är framför allt utomlands samt hos företagarna.

Men tänk om det blir val och så vinner Maduro igen? Vad gör ni då?

– Det kan hända. Vi måste se till att bara ha en kandidat, och helst ska de ha flera. Vi var svaga och splittrade fram tills Trump kom och sa att nu räcker det, nu tar vi över! Det märks att Trump är affärsman, han biter tag och släpper inte. Och nu har vi slutit upp bakom Guaidó. Han är ung men bra, han är inte vek som vissa av de andra i oppositionen som talar om dialog. Det här med dialog, det är ganska illa sett bland oss.

Affärsmannen är ärlig och frispråkig bara jag inte citerar honom vid namn. Han fortsätter att berätta om en vän till honom som hade en finca med 50 000 nötkreatur:

– Expropierad och vad hände sen? En militär tog över och nu är den helt övergiven. Djuren dog. Kunnande som förts vidare i generationer kastas bara bort.

Men varför gör de så?

– Det är den venezolanska sjukan. Det är kulturellt. Vad gjorde George Washington när han vunnit över britterna? Drog sig tillbaka till sin gård. Men vad gjorde Simón Bolívar när han vunnit över spanjorerna? Ja då skulle han kriga vidare! Här har vi ett syndrom som går ut på att när vi har makten då släpper vi den inte. Så har det alltid varit.

När intervjun är färdig erbjuder affärsmannen mig skjuts dit jag ska.

– Esquina caliente? Hmm, chavista-område. Där har jag inte varit på tio år.

Han kör mig ändå som en äkta gentleman men förmanar mig att vara försiktig och berättar om bekanta som blivit kidnappade och rånade.

– Det här är apacheterritorium. Titta där!

Två krumma äldre kvinnor med käppar korsar gatan rakt framför bilen. Han ler. Jag ser folket genom hans ögon: kulturellt efterblivna, farliga …

Vi tar adjö, jag sneddar över torget och genast kommer en äldre fårad man fram och frågar om jag är utlänning och vad jag tycker om landet. Han säger att vad Trump inte vet är att här är alla beredda att kämpa, även han själv fast han är handikappad. Han tar fram ett sjukhuskort som visar att han lider av social ångest. Men han tänker försvara sitt land och så talar han om vad han tror skulle behövas: att Kina gick in i leken på Venezuelas sida.

En kvinna ser nyfiket på från håll och sedan kommer hon också fram. Hon berättar att hon varit hemhjälp men nu är folkvald i det kommunala rådet och arbetar med att ordna kurser i ekonomi för invånarna.

Och folket förvandlas inför mina ögon, växer och växer, de är inga undersåtar längre, de vill visa mig: Vi har lyft oss, vi har bildat oss, vi är stolta! Och detta, det är också chavismen, och det är vad ingen i utländska medier förstått: Det är inte en ”regim” som ligger ovanpå och bara går att peta bort som en annan Saddam Hussein. Det är en folkrörelse.


Nästa dag tar Iraida med mig på möte för Movimiento de los Pobladores. Det är en plattform för hyresgästföreningen, de jordlösas förening, förenade barrios, hembiträdenas fackförening och föreningen för de vars hem förstörts av regn. Iraida, som jag sover hemma hos, är en av koordinatörerna för rörelsen. Från att de började organisera sig i slutet på 90-talet har nu flera av rörelsens företrädare fått poster i kommunal administration.

Alla sitter i en jättestor ring i en butikslokal. De diskuterar behovet av byggmaterial, prisökningarna, abortfrågan. Ska de gå till presidentpalatset Miraflores med sina krav? Diskussionen tar flera timmar.

En kvinna med afro ställer sig upp:

– Nu är det så här att vi hotas av krig. Allt det där med att Maduro inte är så bra, bla bla, det kan vi ta en annan gång! Nu gäller bara en sak och det är att stå upp för Maduro och för vårt land! Tror ni att oppositionen bara vill störta Maduro, nej de vill dra tillbaka tiden och krossa hela chavismen!

Hon får medhåll och mötet beslutar att gå och demonstrera utanför EU:s konsulat. USA kommer inte lyssna men kanske kan det gå att övertyga Europa?

Folkrörelserna känner att de inte är färdiga. De har precis börjat, och det är så mycket kvar att göra. De vill inte att allt ska ta slut nu! Och just detta – folkets stöd och militärens lojalitet – gör mig övertygad om att USA och EU begår ett grundligt misstag när de tror att de kan gå in och helt sonika byta ut presidenten. De kommer att möta för mycket motstånd.


Att Maduro satt militärer på viktiga poster lite överallt har varit katastrofalt för effektiviteten, men ett genidrag för försvarsförmågan. Venezuela har lärt sig av vad som hände i Chile 1973: man måste alltid ha armén på sin sida. USA har då två alternativ. Antingen ett fullskaligt krig där man krossar armén, staten och hela det civila samhället. Men det är riskabelt och kan kosta både amerikanska liv och en valseger för Trump.

Det andra alternativet, betydligt billigare för USA, är att vänta. Att fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje.

Det är den vägen som Sverige också har valt.

ARTIKELN HANDLAR OM