Kultur

Skär & galen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Ann Charlott Altstadt om varför män är livrädda för rosa

Färgstark kille Rosafärgade kläder passar bara fjollor och stureplansstekare. Ann Charlott Altstadt förklarar varför.
Färgstark kille Rosafärgade kläder passar bara fjollor och stureplansstekare. Ann Charlott Altstadt förklarar varför.

Färgen rosa är så farlig att den kan leda till hatbrott, och så fånig att den förbjuds av feministiska mammor. 

Socialantropologen Fanny Ambjörnsson visar i sin historiska exposé och samtidsundersökning Rosa, att vår rädsla för färgen är nyansrik och drabbar oavsett kön. 

Jag och min nioåriga pojke kollade in en rosa sparkcykel som jag undrade om vi skulle köpa. Han svarade nej. 

- Men du valde en rosa Nintendo förra året? 

- Ja, men det var då. 

Jag har erbjudit honom alla färger sedan han var nyfödd och hans favoriter blev rött, rosa, orange, gult. För vilken småunge skulle utan påverkan välja mörkblått eller grått? När han började sexårs ville han fortfarande ha dagismössan i rosa, rött, ljusgrönt trots att jag gav honom ett alternativ i svart – för jag hade blivit rädd, mest för den stora rosa bollen på toppen av mössan. Till skolfotograferingen i höstas valde han sin så kallade blomtröja i rött, rosa, gult och ljusblått men nu verkar färgfriheten vara över.

Min son genomgår "den stora försakelsen" som historikern Kekke Stadin i Maktens män bär rött kallar priset som män måste betala för att vara män. Att aldrig får bära de fina färgerna som min pojke kallar det som brukar heta tjejfärger. När han valde vinterkläder under pappaveckan blev det blått och svart.

Enligt Ambjörnsson finns inga förklaringar varför just rosa, som var en modefärg både för män och kvinnor på 1700-talet, under den viktorianska eran degraderades till en feminin fjantfärg medan de mörka färgerna blev synonymt med manlighet.

Men hennes intervjuer med urbana välbeställda föräldrar med jämställdhetsideal visar att rosa inte bara färgar kön utan också klass. Småkillar som nyss gillat rosa måste, sedan de förstått hur världen funkar, visa äckel och förakt. För rosa är så mesigt barnsligt att tjejer som frossar i kulören förväntas växa ifrån den, så mamman kan dra en suck av lättnad då färgen signalerar att familjen inte har koll, har dålig smak och inte klassplatsar i innerstaden. 

Fanny Ambjörnssons studie bekräftar en än gång att det är flickorna/kvinnorna som är projektet, det är de som ska formas i namn av jämställdhet då rosa aldrig ges till killarna. I stället ska flickor få tillgång till mörka kläder så de kan bli kaxiga, framåt och kunna ta för sig. Det är en idiotisk idé , för världen skulle ju bli mycket bättre om vi fostrade både pojkar och flickor enligt traditionellt kvinnliga värden som mjukhet och omhändertagande godhet – egenskaper som förknippas med de ljusa färgerna.

Fanny Ambjörnsson förklarar naturligtvis rosaföraktet genom att diskutera vår rädsla för femininet och homosexualitet. Men jag vill föra resonemanget mycket längre än så, dra det till sin yttersta konsekvens. För vad är det egentligen vi fruktar? Vad är själva urbilden av den negativa kvinnligheten? Jo, det är att bli påsatt. 

Homosexualitet som identitet kan dateras sent till cirka slutet av 1800-talet. Innan dess, och fortfarande i stora delar av världen, kategoriseras människan i de som sätter på och de som blir påsatta. En riktig man sätter på oavsett vilket kön som penetreras. När exempelvis Oscar Wilde 1895 dömdes till straffarbete för grov osedlighet befann sig samhället i en brytningstid. Wilde och hans vänner kallade sig aldrig homosexuella, det var däremot viktigt för hans unge älskare Lord Alfred Douglas att göra det känt bland dem att det minsann var han som satte på. 

Trots att vi numera har glömt att det vi kallar homosexualitet inte är en naturgiven identitet utan en sexualpreferens, så lever gamla föreställningar kvar. Därför är rosa ingen neutral eller positiv färg ens bland dagens bögar, eftersom den signalerar feminitet, det vill säga undergivenhet och passivitet, vilket tar sig uttryck i exempelvis förakt för fjollan. Därför har det också vuxit fram en politisk litterär genre inom feminismen som anser det angeläget att visa att kvinnor också är aktiva påsättare. 

De enda män som utan rädsla kan bära rosa är därför överklass, stureplansstekare, finansmän och näringslivstoppar. Det vill säga mäktiga män som ingen kan ens misstänka att bli rövknullade eftersom de själva rövknullar hela världen.

Ann Charlott Altstadt

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!