Uppdaterat, käre Watson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Malin Krutmeijer ser en modern Sherlock Holmes lösa mordgåtor med internet och sms

1 av 4 | Foto: BBC
TILLBAKA - I NUTID Benedict Cumberbatch och Martin Freeman på språng som den legendariske detektiven Sherlock Holmes och hans följeslagare doktor Watson i BBC:s tv-serie ”Sherlock”.

Namnet är Sherlock Holmes, adressen är Baker Street 221”. Jag ryser när repliken faller, elva och en halv minut in i första avsnittet av BBC:s nya tv-serie Sherlock. Benedict Cumberbatch må vara ung, lockig och trubbnäst, nog är han Sherlock Holmes alltid – och som jag har längtat efter att återse honom.

Serien kom på brittisk dvd för någon månad sedan och består utöver en pilotfilm av tre långfilmslånga avsnitt, som ska visas i SVT i januari.

Den blinkar till flera av Conan Doyles klassiska berättelser, men historierna är nya. Stilen är väl igenkännlig. Det handlar om mystiska, mörka fall där tecken skrivna på väggar förebådar mord, till synes vanliga människor leker grymma dödslekar och professor Moriarty lurar i skuggorna.

Manusförfattarna Steven Moffat och Mark Gatiss låter berättelserna utspela sig i nutid, vilket först oroade mig. Jag fruktade att våld skulle begås mot min käre viktorian. Vad skulle hända med dimman, Londons gränder och det mustiga persongalleriet? Med violinspelet, pipan och knarket? Skulle jag stå ut utan hästhovars klapper mot kullersten?

Men Moffat och Gatiss transponerar sömlöst Sherlock Holmes värld till nuet. Kameraarbetet är smidigt och rörligt, fotot krispigt med skarpa skuggor och dagrar. Regnet blänker på de mörka gatorna och ansikten reflekteras i skyltfönster och bilrutor. Vi är definitivt i Sherlock Holmes London. Det är härligt att all nostalgi och kronologisk distans är borta.

Åren – en bit över hundra nu – har annars pudrat ett lager damm över den legendariske detektiven, och det har klätt honom dåligt. Han skapades som en modern människa, trogen det logiska och rationella tvärsigenom de mest mystiska av mysterier.

Att Holmes stod stadigt i sin egen samtid är tydligt i romanen Sherlock Holmes i skräckens dal, skriven 1913, nyss utgiven i förlaget Bakhålls serie nyöversättningar (övers. Charlotte Hjukström). Här utreder Holmes ett mord på brittiska landsbygden, som visar sig ha kopplingar till en maffialiknande arbetarorganisation i USA:s fattiga gruvbygder. Boken bygger löst på verkliga händelser och speglar en för sin tid brännande aktuell politisk diskussion om fackföreningar, arbetarmakt, kapitalism och socialism. Berättelsen känns förvånansvärt fräsch i genren med sin humoristiska dialog mellan Watson och Holmes, sin spänstiga deckargåta och, det hör ju till, allt brutalt våld.

Holmes bejakade också sin tids media: tidningarna är en källa till information, och de har gjort honom till den berömdhet han är.

Datorer, mobiltelefoner och internet skulle ha tilltalat Holmes, det har Moffat och Gatiss förstått. Naturligtvis har de givit honom en hemsida ( www.thescienceofdeduction.co.uk) och han ansätter ständigt Watson med insisterande sms. Filmskaparna integrerar dem genom att helt sonika visa texten i bildrutan. Såhär kan det låta: ”If not inconvenient, come quickly”, snabbt följt av ett otåligt ”if inconvenient, come anyway”.

De två möts första gången i En studie i rosa, som handlar om en serie självmordsliknande mord. Watson, intagande känsligt spelad av Martin Freeman, är nyss hemkommen från tjänstgöring som krigsläkare i Afghanistan – precis som Conan Doyles Watson, fast då handlade det om kriget som det brittiska imperiet förde där 1878–1880 (”ungefär samma krig som nu”, har Mark Gatiss sagt). Han är skadad i ena benet, deprimerad. I sökandet efter en billig bostad råkar han på den konstigaste prick han någonsin mött: Sherlock Holmes. Han blir fascinerad.

Det slår gnistor om Holmes och Watson från första stund. Med blickar som genomborrar, flackar och slås ner, spelar Cumberbatch och Freeman fram att detta är två otippade själsfränder som intuitivt förstår och beundrar varandra. Deras relation är mer finkalibrerad här än någonsin tidigare. Det är fler än hyresvärdinnan Mrs Hudson som spontant tar dem för ett par. Doktorn och detektiven känner sig redan första kvällen själva nödgade att valhänt försöka att prata igenom sina intentioner med varandra.

Cumberbatchs rolltolkning påminner en del om Jeremy Bretts oförglömliga dito i tv-serien Sherlock Holmes äventyr 1984–1994: snabb, intensiv och med en excentrisk gestik. Han har en vitaliserande effekt på Watson. I Freemans gestalt är denne en lite buttert sorgsen iakttagare. Men därinne bor en kicksökare, som vill bli fullt ut tagen i bruk.

Den nye, nog så stöddige Holmes har fått en botten av osäkerhet i denna vår hypersociala värld. Han kallar sig själv en ”högfungerande sociopat”. ”När du går med Sherlock Holmes ser du slagfältet” heter det i seriens första avsnitt. Watson har redan själv sett det.

I denna värld är det goda och onda två sidor av samma mynt, i samhället och i människorna. Moralen från original-Holmes är frätt i kanten. En poliskvinna kallar Holmes en knäppskalle och säger till Watson att hans nye vän nog lika gärna kunde ha varit på den onda sidan. Det är ett latent drag i Holmes som figur. Vem är väl hans ärkefiende Moriarty, om inte en projektion av vad det kunde ha blivit av Sherlock Holmes?

Conan Doyles böcker har haft ett stort inflytande på populärkulturen långt in i vår tid. Man kan se ett embryo till noirgenren i samhällssynen, och frågan är hur de tecknade superhjälteserierna hade sett ut utan superhjärnorna Holmes och Moriartys ständiga tvekamp. I deckargenren är Holmes och Watson förstås stilbildande som hjältar. De lever helt klart i två av mina gamla favoritkaraktärer: profileraren Tony Hill och poliskommissarie Carol Jordan från Val McDermids bästsäljare, som tv-serien Mord i sinnet bygger på. Det knasiga geniet Tony, den förnuftigt auktoritära Carol och deras allt mer urartat bisarra mordfall – bäva månde epigonerna. Sherlock Holmes är tillbaka, och han har ett bra manus i fickan.

Malin Krutmeijer

Publicerad: