ÅSIKT

Revolterar – med regimens slagord

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Sholeh Irani om motkulturen som utmanar Irans religiösa diktatur

1 av 2 | Foto: Foto: AP
segersäkra Protester mot regimen på Teherans gator den 27 december i samband med ashura-högtiden. Demonstranterna maskerar sig för att de inte ska kunna identifieras av säkerhetspolisen.

I slutet av december förra året, under en av shiiternas heligaste sorgeperioder för martyrer, Ashura, blev iranier slagna, gripna och skjutna. Inte enbart för att de kräver ett slut på tvång och manipulation, utan även för att det folkliga motståndet har berövat makthavarna deras högtidsdagar och symboler. Den fundamentalistiska regimen har inte längre några kort kvar att spela ut. Allt, till och med dess paroller, omformas av folket till något annat.

1978 uppmanade de religiösa ledarna folk att gå ut på hustaken och ropa ”Allah o Akbar” – Gud är störst! Så ville man bryta tystnaden, men även avvisa monarkens perversa anspråk att vara ”störst”. Aktionen gav folk mod att vidare skrika: ”Ned med Shahen!”.

Ropen om Guds allmäktighet blev ett led i maktkampen – religiösa termer och normer användes som medel under den bestulna revolutionen 1979, som till slut säkrade teokratins seger. ”Gud är störst!” blev därför Islamiska Republikens politiska slogan. I tre decennier har den iranska regimen utnyttjat och manipulerat folkets religiösas övertygelse – tills nu, när människor på eget initiativ nattetid går upp på hustaken och återigen ropar: ”Gud är störst!”. Också den här gången i syfte att skapa sina egna utrymmen, under den fria himlen.

Men nu har slagordet helt andra innebörder. Med nostalgins magi övertog man formen, men tömde den på innehåll. Parollen har blivit ett pragmatiskt verktyg för att minimera repressalier och för att dra fler till hustakens skyddade platser, där många för första gången på flera år höjer sina röster och testar sin styrka. Undertexten är ”Sekularism är bäst”, ”Ledaren är inte Gud”, ”Var inte rädd”!

I början tolkade många, inklusive de religiösa reformisterna, detta som att kravet på ”förändring” begränsades inom ramen av det teokratiska systemet. Men till deras besvikelse har ropen följts av: ”Ned med den högsta religiösa ledaren, ned med den islamiska regimen!”. Det politiskt tabubelagda slagordet ”Ned med Khamenei!” nådde gatorna med sprängkraft och förstärkte ytterligare kravet på frihet. Människorna intog gatorna. Kraven på en stor förändring, som initierades av oliktänkande och de sociala rörelserna i Iran, visar sig nu ha ett stöd hos folket i stort.

När samhällsgrupper inte känner tillhörighet med de dominerande kulturella och politiska värderingarna, formas ofta ett kulturellt motstånd. Slutligen förkastar folk det påtvingade och skapar nya normer och kultur. Men på väg dit, ur monopolets fängelse, formas en motkultur.

I Iran har folk gradvis tagit de påtvingade symbolerna, ceremonierna och normerna och använt dem som masker i en maskerad. När maktlösheten är som störst bryter man de dominerande strukturerna och vänder den påtvingade samhällsordningen upp och ned med underliga metoder.

Det var kvinnorna som var initiativtagare till denna strategi i Iran. Den obligatoriska klädseln som staten dikterar för iranska kvinnor, hijab, har under åren omvandlats till vad som helst, utom hijab – det har blivit en parodi på hijab, ett ”nej till obligatorisk klädsel”. Unga kvinnor slänger ett litet tygbit på huvudet i stället för en heltäckande sjal. Om de inte går i kängor och gothkläder, blir det tajta och färgglada genomskinliga toppar med jeans, ofta med mycket makeup – allt som är förbjudet enligt lagen om klädkoden och är straffbart. Syftet med den påtvingade uniformliknande slöjan var att kvinnor skulle cementeras i sina traditionella könsroller och statens kontroll över medborgarnas privatliv legitimeras. Delvis har systemet lyckats att fördjupa kvinnoförtrycket i Iran, men i dag agerar de iranska kvinnorna långt ifrån regimens önskemål.

Det var i februari 1979 som drömmen om frihet och självständighet sprängdes i tusen bitar och revolutionen för ”ett annat Iran” slaktades, men nu reser sig iranierna ur ruinerna av denna krossade dröm. Nästan en gång i timmen efter Ashura-revolten har regimen arresterat någon medborgare, journalist, student, kvinnorättsaktivist, fackföreningsmedlem ... Staten har deklarerat att de gripna, som döms som ”Guds fiender”, omedelbart ska hängas. En desperat och hatad regim tror att den kan rädda sitt herravälde genom att hänga folk. Diktaturens avslutningsskede domineras av självbedrägeri och galenskap.

Sholeh Irani