Vem är värd att vara värd?

Det tråkiga, lågt betalda och riskfyllda jobbet ingen längre vill ha

Av: Caroline Hainer

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Rob Lowe dansade med Snövit 1989.
Foto: AP/TT
Rob Lowe dansade med Snövit 1989.

Årets Oscarsgala kommer att hållas utan programledare. Man hittade helt enkelt inte någon som ville ställa upp. Hur svårt kan det vara, kan man fråga sig. Vem tackar nej till vackra kläder, hänga med världsstjärnor och dra några skämt på scen? Många, har det visat sig. 

Det är visserligen inte officiellt vilka som fått förfrågan och tackat nej. Dwayne ”The Rock” Johnson påstod själv på Twitter för bara någon vecka sedan att han var akademins ”förstahandsval” men att han tyvärr inte kunde få ihop det med sitt inspelningsschema och fick tacka nej. 

Vad som däremot är helt officiellt är att komikern Kevin Hart fick frågan och tackade ja. Men efter ett par gamla homofoba yttranden drogs fram på Twitter ställde akademin ett ultimatum: be om ursäkt offentligt eller tacka nej. Han valde det senare.

Detta sätter fingret på varför det varit så svårt att vaska fram en bra kandidat. Förutom att vara både rutinerad och rolig så bör värden vara fräck och provocerande så att det blir lite drag i showen men får samtidigt inte vara plump. Seth MacFarlane som höll i galan 2013 kritiserades till exempel hårt för sitt nummer ”We saw your boobs” (”Vi såg dina tuttar”).

Foto: TT
Seth MacFarlane ledde Oscarsgalan 2013.

Värden ska också vara politisk, våga säga någonting vasst om samtiden men inte någonting för politiskt, eller världsfrånvänt. Man ska inte, som Anne Hathaway 2011, säga ”Det har varit ett bra år för lesbiska, inte bara i allmänhet utan också på film”.

Muttrande galakritiker menar att komiker är rädda för att riskera att hamna i blåsväder för någon struntsak de sagt som ett skämt under galanatten. I synnerhet i kölvattnet av rörelser som #oscarssowhite, #times­up och #metoo. Oscarsvärdar har för övrigt i stort sett alltid varit vita, medelålders män så gissningsvis har man velat ha någon som representerar andra sorters människor 2019.

Uppdraget är också tidskrävande. Eftersom det hela sänds live ligger månader av förberedelser bakom: manusskrivande, repetitioner, inövningar och tester ... Ersättningen sägs ligga på runt 175 000 kronor, vilket är oerhört lågt för en amerikansk toppkomiker.

Vilket leder till en känslig fråga: vem ser på galor på tv i dag?

En värd förväntas också representera galan, marknadsföra den i olika intervjuer och event före den stora dagen. Värden förväntas locka publik. Vem i dag är ett tillräckligt stort namn för att kunna locka tittare? 

Vilket leder till en känslig fråga: vem ser på galor på tv i dag?
I Sverige kan vi skylla på att Oscarsgalan visas mitt i natten, inte många svenskar ser den i direktsändning (för den intresserade sänds den direkt på söndag på aftonbladet.se). Men vi är inte särskilt intresserade av inhemska galor heller. I mitten av 90-talet satte sig omkring 1,5 miljon svenskar framför teven för att se på Grammisgalan. Den siffran har sjunkit med 89 procent sedan dess. Liknande siffror gäller alla våra större galor, Guldbaggen har tappat 30 procent av sina tittare på bara fem år, P3 Guldgalan hälften.

Glamour får vi från så många andra ställen i dag. Det räcker med att logga in på Instagram. Tillförlitliga branschtips på vilka filmer eller vilken musik vi borde undersöka hittar vi också hellre någon annanstans än det som kan kallas för en firmafest eftersom branschfolket också sitter i juryn. Vi litar dessutom mindre på kritiker och experter i dessa dagar och mer på vänner och bloggare.

Det är helt enkelt ett rätt menlöst jobb.

Samma sak gäller Oscarsgalan. Förra årets galas tittarsiffror var de lägsta någonsin. Akademin har under åren försökt hitta på det ena och det andra för att locka nya tittare: fräschare filmkategorier, fräschare nummer och förstås fräschare värdnamn. Men det har inte lyckats. 

För hur stor del av galan är egentligen värden? Till tv-tid sett är värden en jätteliten del. Efter öppningsmonologen är värdens uppgift i stort sett att säga till när det är dags för reklam och när en vinnare pratar för länge. Det är helt enkelt ett rätt menlöst jobb.

Platsannonsen är alltså inte jätte­lockande: var dig själv fast tona ned din personlighet, vår gala har knappt några tittare men blir det inte någon typ av katastrof eller felsägning där du totalt gör bort dig så blir det en mesig gala som ingen minns i alla fall.

Man har faktiskt försökt att hålla galan utan värd eller värdinna en gång tidigare. 1989 ersatte man värdskapet med olika mer eller mindre spektakulära sång- och dansnummer och stjärnorna turades om att presentera varandra. Öppningsnumret överraskade: Rob Lowe, i ett försök att tvätta sig ren efter en sexskandal, dansade med Snövit på ett så genant sätt att prominenta stjärnor som Paul Newman, Gregory Peck och Julie Andrews skrev ett öppet brev till akademin där de kallade det hela ”genant för både akademin och hela industrin”. 

Må så vara. Men Rob Lowe lyckades i alla fall två sig ren och har en framgångsrik karriär (och ett eget hudvårdsmärke), och jag ser hellre gamla klipp på hans Snövitsdans än torra monologer från personlighetslösa Oscarsvärdar som Anne Hathaway och James Franco. Ja, de höll faktiskt i galan för bara åtta år sedan. Och det hade nog blivit en bättre gala utan dem.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.