ÅSIKT

Rakt in i framtiden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Sinziana Ravini går på Manifesta och ser cynismen gå under

1 av 3 | Foto: Guido van der Werve: Nummer acht -Everything is going to be allright (2007)

Biennaler är, oavsett vad man tycker om dem, perfekta utkiksposter över vår tids kulturella och geopolitiska problem. Så också Manifesta – den ambulerande europeiska biennalen för samtidskonst, som efter förra gångens dramatiska upplösning på Cypern slagit upp portarna i det något mindre konfliktfyllda Sydtyrolen. Fyra platser – Trentos posthus, Roveretos tobaksfabrik, Bolzanos aluminiumfabrik och ett fort som aldrig blivit intaget – tjänar som intellektuella utgångspunkter. Resultatet är en teoretiskt underbyggd och lokalt förankrad biennal med många nya namn, oväntade teman och fiktiva muséer som curatoriska stöttepelare. Därutöver visar biennalen klart och tydligt att ett paradigmskifte håller på att äga rum i konstvärlden: den cyniska hållningen är död till förmån för sentimentalismen, dokumentarismen har lämnat plats för fiktionalismen och fler och fler konstnärer börjar blicka framåt i stället för bakåt, inåt i stället för utåt.

The soul, or much trouble in the transportation of souls, curerad av Anselm Franke och Hila Peleg i Trentos posthus, tar sig an något så obsolet men sympatiskt som ”själen”. Det är ”Europas själ” som står i fokus, en själ som här kopplas till såväl commedia dell’arte som ockultism, extroverta och introverta praktiker. Utställningen berör både galenskapens institutionalisering och fantasins kolonisering av bland annat Konciliet i Trento, som 1564 beslöt att människorna i bikten skulle avslöja både vad de hade gjort och det de fantiserade om att göra. Bikt blev både en form av självrannsakning och själviscensättning. Som en reaktion mot detta vände konstnärer och andra fritänkare världen upp och ner och gjorde påvarna till djävlar samt synder till dygder. Så också här. Curatorerna har använt sig av Eisensteins montageteknik i sin strukturering av utställningen. Genom sammanförandet av till synes oförenliga bildvärldar, uppstår nya, mentala bilder. Man skulle lika gärna kunna säga att större delen av utställningen äger rum i ens huvud, vilket är både roligt och intellektuellt utmanande, för här gäller det att skapa sin egen resa genom en labyrint av tider och mytologier, eller ”lögner som får oss att inse sanningen” som Picasso så väl formulerade det.

Roee Rosen förvandlar i sina mandalamålningar medeltida helgon till viga porrstjärnor. Daria Martin gör maskiner till sensuella sexpartners. Gianluca och Massimiliano Serio förvandlar en handikappad mans tragikomiska kärlek till helgonet Maria Teresa till en metafysisk kärlekshistoria, Mobile Academys tar med sina på husfasader projicerade Nightlessons ut filosofin i det offentliga rummet. Annars är även folkloristiska berättelser ett återkommande inslag i utställningen. Roligast är Althea Thaubergers film Death and Misery som framställer en by där döden blivit upplurad i ett träd, och dödgrävarna blivit arbetslösa. Utställningen förgrenas vidare i fem olika fiktiva muséer, som curatorerna föreslår som incitament till ett framtida museum över själens historia. Tanken känns inte långt från Malrauxs teorier om ett imaginärt museum, som river ner både tidens och rummets murar till förmån för ett transhistoriskt konstrum för alla och envar. Apropå transhistoria fastnar jag alldeles särskilt för Bernard Ribbecks esoteriska måleri som påminner om såväl Hilma af Klint som Emma Kunz. Det är så långt bort man kan komma från palestinakonflikten, som för övrigt också finns representerad i utställningen. Sett ur ett större perspektiv hade denna utställning kunnat ordnas in under vilket tema som helst. Det är väl det som är både dess styrka och svaghet.

Principle Hope, curerad av Adam Budak i Roveretos gamla tobaksfabrik har som titeln anger ett starkt framtidsperspektiv, vilket känns som ett välbehövligt inslag efter förra årets tillbakablickande utställningar. Men endast två verk känns självklara i det här sammanhanget: En publikation av Uqbar Foundation – en konstnärlig organisation som håller på med realiserbara utopier, framtidsmaskiner utifrån Borges filosofi och ekonomiska probalitetsmodeller – samt Guido van der Werves hypnotiskt vackra video Everything is going to be alright, som framställer konstnären gående 15 meter framför en gigantisk isbrytare på toppen av ett ishav. Verket är både djupt melankoliskt och humoristiskt, romantiskt eskapistiskt och skarpt samhällskritiskt. Ett samtida mästerverk helt enkelt.

Även The rest of now i Bolzanos aluminiumfabrik, curerad av Raqs Media Collective, har ett framtidsperspektiv. Men här finns en ”pre-apokalyptisk” estetik med Tjernobyldrabbade Matruschkadockor, balsamerade träd, och så vidare. Curatorerna tycks se internetsamhällets estetisering av mänskliga nätverk som det enda löftet om en bättre tid. För här finns både den hypade Etoy.corporation som med sin Mission eternity skapat en digital dödskult som sparar och transporterar databaserad kunskap, Emre Hümers Panoptikon som är ett enda referens- och animationsarkiv, Lawrence Liangs Pandora Index som handlar om kunskapsmutation och äganderätt och sist men inte minst den svenska Piratbyrån som startade The Pirate Bay – den stora kampen mot copyrightdiktaturen. Ytterligare en aspekt i utställningen är en form av ”socialsurrealism” som förekommer i Jörgen Svenssons läskiga Clown Town, Judi Wertheins Secure Paradise som handlar om chilenares mytbildningar kring tyska albinos som påstås arbeta dygnet runt på fälten i en ”arbeit macht frei”-hypnos, och Alexander Weindorfs dokumentär om en av Europas lägsta kaster – ukrainska slavarbetare i Rom som sover i godsvagnar och använder buskar som garderob.

I övrigt är Scenarios, på fortet som aldrig blivit attackerat men som nu invaderats av otaliga kontextbaserade ljudkonstverk, en enda stor akustisk tortyrkammare. Att slänga ihop så mycket ljudkonst på ett enda ställe och sen låta folk stå i kö och stampa otåligt inför de som sitter och försöker komma in i de långa meditativa berättelserna via hörlurar funkar bara inte. Som tur är finns det ett verk som kommer till sin rätt på fortet – nämligen Harun Farokis ingrepp i en svartvit dokumentär från 1944, en till synes fryntlig atmosfär på en tågstation som snabbt visar sig handla om en judedeportation. En ung pojkes blick mot kameraobjektivet blir mitt punktum, påminnelsen om den oändliga distans som skiljer konsten från den hårda, nakna verkligheten.

Sinziana Ravini