ÅSIKT

Lögn, Zaremba

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avÅsa Linderborg

KULTUR

ÅSA LINDERBORG svarar en lättkränkt journalist

1 av 2
Dagens Nyheter den 13 mars.

■ ■ Maciej Zaremba har i en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter skrivit om studenter på Lärarhögskolan i Stockholm som på tvivelaktiga grunder känt sig ”kränkta”. Uppmuntrade av ombudsmän och queerteoretiker ska allsköns rättshaverister ha fått breda ut sig och tilltvingat sig orimliga rättigheter. Zaremba marmorerar sin text med andra exempel han finner lika absurda: ett brudpar som kände sig kränkt när prästen pratade om Gud, en man som fann klumpar i hallonkrämen, en hund som våldtogs (?) av en varg. Artikelserien har fått stort genomslag, men också mött invändningar.

I en sammanfattande artikel där Zaremba bemöter sina kritiker förklarar han kränkningshysterin med marknadsanpassningen av utbildningen (DN 13 mars). Det är en tänkvärd tes han kommit fram till, under intryck av en kreativ bloggdebatt. Den analysen var han inte i närheten av i de tidigare artiklarna.

■ ■ Trots det kan man ifrågasätta tesens relevans, eftersom Zaremba fortfarande undviker diskutera empirins representativitet: Är studenterna han tar upp enstaka eller många, det vill säga, är problemet kuriöst eller utbrett? Själv vill han nu i efterhand avdramatisera frågan, han utlovar rentav ”en weekend till Bahamas” till den som kan visa att han, såsom jag påstår, framställer lärarhögskolan som ”toppen på ett isberg” ( Aftonbladet 21/2). En oklok utfästelse, visade det sig. Enkelt finner man ett dussin ställen där Zaremba beskriver kränktheten som ”en ny farsot”, ”Beskåda denna bild av högskolekultur anno 2007” etc.

Och om Zaremba nu alltså inte betraktar enskilda anmälningar som representativa för denna ”utveckling” – som han menar är specifik för just Sverige, dessutom – varför då ägna tre spefulla uppslag åt en handfull dyslektiker och homosexuella (på en högskola som inte längre finns)? Antingen får Zaremba stå för vad han skriver eller också måste han erkänna att han är manipulativ, attraherad av sanningen endast när den är till hans egen fördel.

Jag har alltså egentligen inte tid att skriva det här eftersom jag är på väg till Västindien, men ett par saker till dock: i stället för att bemöta min kritik i sak ondgör sig Zaremba över att jag tar mig friheten att tolka hans undertexter – samtidigt som han hånar mig just för att jag frilägger den ideologiska substansen: ”Stackars Linderborg. Tvingas dra slutsatser själv. Ingen Myrdal, ingen Chomsky.” Så inrangerar Zaremba sig ogenerat bland dem som avfärdar kvinnliga skribenter som pantade brudar som måste hålla en manlig auktoritet i handen.

■ ■ Zaremba avslutar sin artikel med påståendet att jag är xenofob. Han känner ingen större lust att alls debattera med mig, skriver han, det ”är ovärdigt att själv behöva bemöta anklagelsen för att man inte är riktigt svensk”. Denna formulering, så ynklig och skitig ner i minsta morfem, framför han – anställd på en kulturredaktion där han uppenbart möter för lite motstånd – utan att anföra ett enda exempel. Självklart, eftersom han inte kan hitta något. Zarembas intellektuella heder kan därmed än en gång och utan svårigheter taxeras till dess rätta värde.