ÅSIKT

Vem vill inte ha en liten herrgård?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JOHAN HAKELIUS om fina kåkar, fåfänga drömmar och hånade herremän

1 av 7 | Foto: Ericsberg i Södermanland.

1895 grundar tre britter The National Trust. Deras stiftelse ska genom ägande rädda obebyggda kuster, naturområden, slott och herresäten. Det går trögt. Sedan går det desto bättre. I dag har National Trust nästan 3,5 miljoner medlemmar – fler än alla brittiska politiska partier tillsammans – och förvaltar, vid sidan av 240 000 hektar mark och 700 engelska mil kuststräcka, mer än 200 byggnader.

Vad är det med det, då? Jo, här finns en paradox. Samtidigt som klasskriget tränger sig in i brittiska parlamentet, med Lloyd Georges konfiskatoriska ”dödsskatt” i bräschen, sker en spontan motoffensiv. Lantliga gentlemän ser sig snuvade på sitt arv, men en hyfsad andel av dem besparas åtminstone att se sina slott bli alkoholistkliniker, folkhögskolor eller, än värre, falla i händerna på amerikaner. Överklassen, eller åtminstone dess stenpalats, räddas av en uppskattande, givmild och engagerad medelklass.

I en tid när inte ens en arbetargrabb från Vingåker kan tygla sin längtan till herrgården, finns kanske något intressant att hämta i den historien. För Göran Persson är ju inte ensam. Det byggs och inhandlas slott och herresäten som om stormaktstiden återvänt till Sverige. Och vi som inte haft turen att få vara styrelseproffs och/eller näringsministrar får också vara med. Vi kan låta våra plebejögon smeka de påkostade mäklarannonserna i dagstidningarna. Vi kan lägga ut några tior på de gods och gårdar som erbjuds i magasinsformat. Vi kan köpa inbundna praktverk.

Ett vackert och, om man råkar ha något tiotal miljoner över, ändå konsumentupplysande exempel är Fredric Bedoires och fotografen Malin Gezelius Svenska slott och herrgårdar. Det är en mindre och samtidigt elegantare version av den klassiska serien Svenska slott och herresäten. Vi guidas på behagligt torr sakprosa från släktgods till stormannagård med början i Skåne och slut i Dalarna. Det finns vallgravar, det finns dubbeltrappor, det finns gallerier och dörröverstycken. Det finns också en och annan anekdot om förtjusande smånippriga adelsmän, i föredömligt stram ton:

”Bakgrunden till bygget på Teleborg är att Bonde hade förälskat sig i sin myndling, den utomäktenskapliga dottern till hans vän baron Koskull, som på sin dödsbädd erkände sin femtonåriga dotter.”

Formatet är snarare bilkartbokens än bibliotekatlasens. Bilderna, såväl exteriöra som interiöra, är relativt små och även de sakliga, snarare än orgiastiska. Trycket är utmärkt och papperskvaliteten förträfflig. Egendomarnas ägare är tydligt angivna – många kommunala, ack, ack – och kartorna lättlästa. Allt detta, i kombination med den informationstäta texten, gör det till ett ovärderligt verk för den som vill ta Bentleyn på en eriksgata för att knacka dörr och höra sig för om det möjligen kan vara till salu.

Daniel Reys Slott och salar i Sverige, med fotografier av Massimo Listri, är något helt annat. Den inleds med regentlängden och ett förord av en nybliven sextioåring, HM Konungen Carl XVI Gustaf. Det som följer är i stor utsträckning kungliga slott, med Hälsingegårdarna och Stadshuset i Stockholm inslängda, kanske av egalitär nervositet. Det är en vacker bok, men lika trafikfarlig att ha i bilen som en Pirellikalender. Om Svenska slott och herrgårdar bär det låga ättenumrets återhållna självklarhet, har Slott och salar i Sverige snarare den tillkämpade naturligheten hos en upphetsat storögd men artig turist. Här talas det öppet om ”skrönor” och redan på omslagets insida finns orden ”stiligaste”, ”mest praktfulla”, ”vackra” och ”ståtliga”, bara på de tre första raderna.

Likväl är bilderna skonsamma för ett drömmande öga och boken är en mycket väl utförd klon på vad den brittiska mästaren i samma genre, Hugh Montgomery-Massingberd – av sina vänner kallad Hugh Massivesnob – presterat.

Nu är förstås inte styckpriset på dessa alster så högt att förlaget kan lita till en liten grupp blivande slottsherrar som läsare. Nej, man kan ana marknadsundersökningar bakom barockgavlarna. Och uppenbarligen finns, även i Sverige, en bred medelklass som engagerar sig i sina bättres stenpalats. En liten nation av små Göran Perssonar in spe, i avsaknad av statsministerparets kreditvärdighet hos hypoteket.

Åt detta gnisslar säkert klasskämpar, på fel sida vallgraven, tänder. En hel mängd andra, uppfostrade i den rationella jämlikhetens radhusanda, fnyser antagligen något om ”snobbighet”.

Och så är det förstås. Men är snobbighet nödvändigtvis bara av ondo, oavsett om man fått möjlighet att köpa sig sin herrgård, eller får nöja sig med att svärma för den i fyrfärgstryck?

Filosofen Roger Scruton har påpekat att Proust såg den positiva sidan i snobbighet. Att den är en passion som aldrig är besvarad, en passion som osjälviskt förslösar sig för att hylla dem som bara belönar den med förakt. ”För många”, skriver Scruton, ”är snobbighet den enda möjliga vägen till heroism.”

Kanske är det därför National Trust har 3,5 miljoner medlemmar. Kanske är det därför böcker av det här slaget säljer. Och kanske är det därför våra direktörer och vår statsminister uthärdar de ofrånkomliga väsningarna – uppifrån och nedifrån – om att bete sig som ”uppkomlingar”.

Lite upplyftande är väl tanken, ändå? Och alldeles självklart är det förresten inte vilka som är snobbigast, i negativ bemärkelse: de som drömmer om ett eget herresäte, eller de som hånar dem som inte haft turen att ärva det, men skaffar sig det ändå.

Kulturhistoria

Johan Hakelius