Bäst och sämst under kulturåret 2019

Kulturredaktionen väljer favoriter och magplask från året som gått

avkultur@aftonbladet.se

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ja till Dolly Parton och Olga Tokarczuk, nej till Peter Handke och ”Joker” – om Aftonbladets kulturredaktion får välja.

Anna Andersson

FILM Tänk dig en film om åldrande, skaparkris och ett hastigt påkommet drogberoende – men rolig. Då får du Pedro Almodóvars film Smärta och ära. Antonio Banderas briljerar i huvudrollen som den forne storregissören – med påtagliga likheter med Almodóvar själv – som grubblar över sin barndom, hanterar sina krämpor, fortfarande sörjer sin mamma och för sitt liv inte kan skapa. Men genom en serie möten får han nya perspektiv, impulser och ja, rökheroin. Så stilla, så varm, så snygg och så rolig film.

Asier Etxeandia och Antonio Banderas i ”Smärta och ära”. 

PODD Det öppnas ständigt nya fronter i kulturkriget, nu är ”vintermust” ett problem, och i USA är det än värre. Desto mer intressant då med saker som förenar människor, som Dolly Parton. Alla älskar Dolly och i den fantastiska poddserien Dolly Parton's America försöker Jad Abmurad och Shima Oliaee förstå varför. När de borrar i Partons liv – hon deltar själv – och inte minst i hennes musik, hittar de nycklar som många letar efter just nu, om att hitta hem och om att få vara sig själv.

DISS En bild jag bär med mig föreställer Sean Spicer, som gör en braskande entré i neongrön skjorta i Dancing with stars, USA:s Let's dance. Spicer var president Trumps första pressekreterare, han som så obesvärat ljög pressen rakt i ansiktet. Han lämnade posten i augusti 2017 och två år senare var det dags för salsa i rutan. Han blev sen kvar oväntat länge i programmet; han dansade illa men publiken gillade honom. Politik eller underhållning, sanning eller lögn, skicklig eller usel – 2019 spelade det ingen roll.

Ulrika Stahre

REPORTAGE När år ska summeras och tips ska tipsas är det lätt hänt att något som hänt nyligen kommer med. Fördel höstbok alltså. Men jag hoppas att jag ändå hade kommit ihåg Matilda Gustavssons storartade Klubben – en undersökning (Albert Bonniers förlag). Avslöjandet hösten 2017 som ledde till Svenska Akademiens största och fortfarande pågående kris får här en fördjupning som inte kan lämna någon oberörd eller ovetande om de sexistiska strukturernas djupa rötter. Om maktens ingrodda smuts.

KONST Sydafrikanske William Kentridge har visats runtom i Sverige och på Louisiana, liksom på Documenta och andra elitplatser för samtida konst. Därför är det extra roligt att hans underfundiga, explosivt kreativa filminstallation The refusal of time nu i december har visats på Kummelholmen i Vårberg utanför Stockholm. Vindlande berättelser om och i skapandet, projicerat på de råa väggarna – en perfekt konstupplevelse i kolmörkret och iskylan. Verket visades första gången i Sverige på Bildmuseet i Umeå tidigare under 2019 och Kentridge återkommer säkert någonstans. Håll utkik!

DISS Årets Nobelpris till Peter Handke var ett bottennapp. Ett tydligt uttryck för den gamla Akademiens bristande snille och smak, ackompanjerat av idéer om en evig och sann Litteratur som står över allt världsligt. I skuggan hamnade 2018 års pristagare Olga Tokarczuk. Världens finaste litterära pris är fortsatt kidnappat. Akademien rehabiliteras knappast av detta kontroversiella val. Patienten tycks fortfarande lida av posttraumatisk stress. Men vill hen botas?

Petter Lindgren

POESI ”Follow the money”, följ pengarna, brukar det heta när en viss typ av brott ska utredas. Säkert en utmärkt metod, men spåret leder också rakt in i den svenska samtidspoesins hjärta. Lina Rydén Reynolds gör exempelvis metadikt av debutens produktionsvillkor, genom att lista allt från royalty till korrläsararvode på omslaget till Läs mina läppar. Detta medan Johan Jönson och Linus Gårdfeldt envetet beklagar sig över bristen på pengar, i Marginalia/Xterminalia respektive Den råttan. Tre alldeles utmärkta diktsamlingar, för övrigt.

KONST Sällan framstår vår stund på jorden som mer torftig än i Niki Lindroth von Bahrs animerade fabler. Här är det november året om och allt livet bjussar på är livsuppehållande rutiner och ensamhet. Något att minnas heter den senaste kortfilmen, en vaggvisa på undergångens rand eller en sorgesång över värmedöden i universum, entropin: vi är lunchlådornas, fläktsystemens, lysrörens. Det är underbart deprimerande alltsammans.

Foto: Niki Lindroth von Bahr
Niki Lindroth von Bahrs ”Något att minnas” visades på Färgfabriken i Stockholm.

DISS Nog för att jag är en bakåtsträvande tablåknarkare som vägrar strömmad tv och står ut med det mesta, från Första dejten till Plus, men vid SVT:s Rätta virket går gränsen. Programmet borde ju intressera mig som sjutton, betagen som jag är av obsoleta byggnadstekniker och dito material. Men alltid när det hettar till, när syllen ska på plats eller mönjan ska röras, så vänder kameran bort sin blick. I stället får vi se hur det går till att tillverka ett plommonstop eller något annat löjligt plagg som programmets skäggiga snickare lajvar omkring i. Rätta virket är fullkomligt otittbart.

Claes Wahlin

OPERAFESTIVAL Confidencens slottsteater inledde i somras en månadslång operafestival runt Händel. Den konstnärlige ledaren och dirigenten Olof Boman har därmed skapat en festival med musikalisk halt av sällan skådat slag på dessa breddgrader. 

Nästa sommar fortsätter den, då runt engelsk barock med bland annat de båda kortoperorna Henry Purcells Dido och Aeneas och John Blows Venus och Adonis.

Foto: Martin Hellström
Ylva Stenberg på Confidencen.

ATLAS Böcker som svårligen låter sig kategoriseras efter de vanligt förekommande estetiska genrerna är ovanliga. Aris Fioretos Atlas, ja, hur beskriva denna foliovolym? En metaroman? En vetenskaplig studie anno 1920-talet om vad som gör en människa till människa? En bok som spanar efter den själ som flytt? En undersökning av romankonstens fiktioner i förhållande till fakta? Allt detta?

DISS Kulturdebatter kring författare och konstnärer vars verk avfärdas så länge personen ifråga inte besitter de för dagen korrekta ställningstaganden inom moral och politik. Detta slags reducering av konstens uppdrag, möjligheter och frihet liknar alltmer den retoriska struktur som Sverigedemokraterna använder.

Martin Aagård

FÖRSVARSTAL Katarina Frostensons K är på ett märkligt sätt det bästa hon har skrivit. Hennes dagbok från tiden på flykt med Jean-Claude Arnault i Paris må vara skriven i total förnekelse, men det ger boken en tragisk dimension på klassikernivå. Läsaren vet mer än huvudpersonen som rasar, älskar och spottar ur sig en prosa som åkallar Baudelaire och hela litteraturhistorien. Krisen förlöste en ny författare i Frostenson.

HÖGTIDSTAL Olga Tokarczuks Nobelföreläsning var något av det starkaste som skrivits på länge om litteraturens, humanismens och berättarkonstens kris. Efter att ha betat av alla utmaningar den står inför (från tv-serier till autofiktion och jakten på ”äkta” upplevelser) landar hon i att vi borde skriva mer som i Bibeln. Första mosebok, närmare bestämt. Enligt henne är det bara fiktionen som förmår att svara på frågan ”varför”.

DISS Filmen Joker är en dödsruna över Hollywood. Efter två decennier på konstgjord andning med hjälp av superhjältefilmer så har nu drömfabriken gjort den slutgiltiga superhjältefilmen. Så smutsig och mörk att den blir ett sorts antikapitalistiskt manifest.  Tyvärr är idélösheten alldeles för sorglig. Genom att använda samma skådisar och knycka intrigen från Martin Scorceses King of comedy lyckas filmskaparna bara visa att de minsann kan göra film som på 70-talet – när filmer fortfarande var bra. 

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM