ÅSIKT

Från gyttjig pekoral till Rhent guld

Claes Wahlin går på Östersjöfestivalen och gläds åt solister av högsta klass i Wagners opera

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Arne Hyckenberg
Hotel Pro Formas ”Neoartic” imponerade inte på Aftonbladets Claes Wahlin.

Östersjöfestivalen inledde med tre sceniska verk, varav ett gavs konsertant. Man kan säga att det blev bättre vartefter, eftersom det första verket, Hotel Pro Formas Neoartic, var av det slaget som kvalat in av miljöpolitiskt korrekta skäl. Inga andra.

I fonden på Orionteatern hänger från taket stora tygsjok i en halvcirkel. På golvet lite trassliga tygstycken. Projektioner av plast, gyttja, mineraler, elektricitet (!) med mera ges under vart och ett av de tolv styckena där man besjunger, eller rättare bemässar, sådant som plast, gyttja, mineraler och elektricitet. Ja, text och scenografi är alltså desamma, teckendubblering, som det heter. Neoarctic är ett verk för de redan frälsta utan krav på konstnärlig höjd.

Texten är banal, den elektroniska musiken enahanda och på scenen tultar ensemblen kring i otympliga kostymer som säkert är gjorda av återvunnet material på bekostnad av estetik. Hotel Pro Forma var en gång en radikal ensemble, men konstnärligt sitter de fast i sin egen gyttja och med Neoarctic är det dags att döpa om dem till Hotel Pekoral.

I Berwaldhallen samma eftermiddag gav man Benjamin Brittens tidiga enaktare Noaks ark, ett verk som involverar såväl barn (många) som amatörer. Till den senare kategorin städslades den som alltid villiga publiken, som efter en kort repetition hade att framför operans tre psalmer. Personligen ogillar jag publikinvolvering, en stark uppsättning skapar dialoger av högre halt.

Den lättfattliga historien om hur Gud kallar Noak att rädda sin familj och en rad djur fick en lekfull och lagom iscensättning av Dan Turdén, liksom alla barnen i skiftande åldrar gavs en passande koreografi av Sara Ribbenstedt.

Med Tomas Bolme som auktoritativ Gud, Johan Schinkler som en energisk Noak och Ulrika Tenstam som hans ovilliga fru (hon vill helst sitta framför tv:n med vin och väninnor), samt en rad andra mindre roller, blev det vokalt njutbart.

Först i söndags brände det till på allvar med Wagners Rhenguldet, ett på alla vis utsökt framförande. Inte nog med Salonens utsökta känsla för linjer, dynamik och balans, därtill solister av högsta klass ända ner till minsta biroll: Tommi Hakalas Wotan, Reetta Haavistos Freia, Tuomas Katajalas Loge eller Jukka Rasilainens Alberich – jag har inte plats att räkna upp alla goda insatser, men bara att få lyssna till en riktigt stor orkester (som aldrig ryms i Kungliga operans dike), är en njutning i sig.

Wagners Ring är under uppförande i Helsingfors och Rhenguldet har premiär om en vecka. Det märktes både vokalt, orkestralt och sceniskt i denna gnistrande konsert.

ARTIKELN HANDLAR OM