ÅSIKT

Aria för mellanrummen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MIKAEL STRÖMBERG lyssnar på tre cd-skivor

Foto: Reuterswärd

■ ■I memoarboken Titta jag är osynlig fattar man plötsligt vidden av Carl Fredrik Reuterswärds konst. En lekfull och elegant sabotör med förmågan att slå knut, inte bara på sig själv.

Han är tidigt ute med allt. På 50- och 60-talen skriver han tokrolig actionpoesi med informella skrivregler, och på en ny cd-utgåva av Prosa, Bankrån i Dublin och Om ord kunde tala ? hör man honom igen. Det är som om vi andra har gått baklänges in i framtiden. Inte Reuterswärd, som läser ”punkt, komma, utropstecken, anföringstecken, punkt, komma” och sjunger samma sak med operaröst. En aria för mellanrummen! Vilken underbar idé! Sedan rabblar han börsnoteringar till ackompanjemang av spräckpiano. I texten New York – Dramatisk diptyk kastas vi in i en film noir. ”Där flyger ett amalgam på väg att bli plomb ? vi står här järnstatyer ? man blir förbannad.”

Reuterswärd älskar det absurda, han välkomnar varje kurragömmalek. Och jag har fortfarande roligt åt hans pulserande poesi eftersom här finns inte något att förstå. Ja, utöver det som sägs (med en språkteori hämtad från Wittgenstein).

■ ■Därefter över till Sven-Åke Johansson (han med skånska traktororkestern!) och Nordeuropäisches Improvisations- und Klang­orchester. Också det här är ett av dadaismens efterskalv: en orkester som gör allt för att inte låta som en traditionell orkester. Det knäpper, rasslar, gnisslar, skakar, gnider från allt detta som ligger på sidan om de rena tonerna. Under och över leker saxofoner som delfiner i en ocean av ljud.

■ ■Cd nummer tre från nystartade bolaget Olof Bright är även den en raritet: kompositioner av Olle Bonniér. Ett av styckena skrev han redan 1945, innan han debuterade som målare och innan han skrev den svenska konkretismens inofficiella manifest Naturavbildning – Abstraktion – Konkretion. Hela skivan innehåller kompositioner vars grafiska notation har en sådan expressivitet att de lika gärna går att tolka som ”tyst musik”. Målningarna går alltså att transkribera till musik. Bäst är titelspåret Plingeling: rent som Bonniérs måleri på 40- och 50-talen, ett slags intighetens panorama med mycket luft. I andra låtar känns det som om musikerna skymmer måleriet med en tjatig jazz-kliché.

Musik

Mikael Strömberg

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik