ÅSIKT

Förbryllande om textens betydelse

Berit Gullberg svarar Barbro Westling om tryckt dramatik

Dramatikerna Jon Fosse och Sara Stridsberg.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

REPLIK Förvisso har Johan Hilton rätt, när han efterlyser dramatik
i bokform, eftersom allmänheten sällan har tillgång till pjäserna
i någon tryckt version. (En gång i tiden gav Radioteatern ut små pjäshäften som man lätt kunde komma över i bokhandel och ­bibliotek. Det tycker jag var en bra ide.)

Att upplagorna av tryckt dramatik är små i Sverige och därför inte särskilt lönsamma är inte att undra över, eftersom de skandinaviska språken ingår i väldigt små språkområden. Men i Frankrike, Tyskland och England publiceras med stor framgång till exempel de internationella dramatikerna, liksom våra nordiska dramatiker som Jon Fosse och Jonas Hassen Khemiri av förlag som utöver agentverksamheten även står för boktryckningen.

När Staffan Göthes samlade verk Lysande eländen kom ut
i bokform på Schultz förlag 2004, tog upplagan snart slut och man tryckte genast en ny omgång på grund av den stora efterfrågan.

Dramatikerförbundets pjäsbank ”Drama direkt” anlitas flitigt av allmänheten och professionellt teaterfolk och man kan också erhålla dramatik i bokform via print-on-demand.

Riksteatern har med framgång publicerat sina nyskrivna pjäser
i Länkprojektet under en lång tid. Så sporadiska försök görs dock.

Så långt Johan Hiltons propå.

Barbro Westling tror att teatern har lämnat den skrivna dramatiken bakom sig, att den är omodern. Det är ett förbryllande påstående. Hon menar att textutgivning inte har med scenkonstens betydelse att göra. Att teatern i dag frigör sig från den skrivna texten och står på egna ben. Kan det vara möjligt? Kanske tänker hon på devicing, eller gruppteater som det en gång kallades, men det finns tack och lov många sorter. Hon har nog aldrig varit på en kollationering då teatern presenterar pjäsen första gången för alla inblandade i produktionen och med författaren på plats. Hon har nog aldrig upplevt dramaturgernas noggrannhet i arbetet med en översättning och den totala troheten mot textens original.

Jag trodde i min enfald att dramatiken var en förutsättning för den mesta av scenkonsten (kanske inte mimaren har ett manus men en historia borde ändå finnas). En pjäs och en föreställning kan givetvis aldrig bli samma sak, eftersom pjästexten lämnar sig generöst åt sina alla uttolkare i kanske flerfaldiga olika omgångar.

Men vi som arbetar på teaterförlag och som dagligen möter teatertexter, följer med spänning de olika läsupplevelserna dramatikerna ger oss: nybildningen och musikaliteten i språket, färgläggningen och friskheten i en ny ordflödande Shakespeareöversättning eller den sjungande knappheten i en Fossetext, smärtan och skönheten hos Sara Stridsbergs rollgestalter, berättelserna i Lucas Svenssons snillrika tanke­värld, Mattias Anderssons empatiska persongalleri, Isabel Cruz Liljegrens trasiga och trotsiga unga värld, Jonas Hassen Khemiris världsomseglingar på olika språk, Gertrud Larssons uppkäftiga debattpjäser. En del dramatiker skriver också för det läsande ögat med höga litterära kvaliteter, andra ger mer mat åt scengolvets kreativitet. Det är en förmån att ha tillgång till och kunna läsa dessa manus, som vi skulle unna många fler teaterhungriga läsare att ta del av. Och om de ­inte ligger till grund och ­inspiration för våra teatrar att omtolka till sceniska produktioner, har jag nog fått biljetter till fel föreställningar.

Eller så har jag missförstått Barbro Westlings fråga.

Berit Gullberg

Förlagschef, Colombine teaterförlag

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater