ÅSIKT

Steget före

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Göran Greider om John Maynard Keynes – ekonomen med många liv

John Maynard Keynes (1883–1946).

När John Maynard Keynes hastigt dog 1946, vid 62 års ålder, lämnade han efter sig en aktieportfölj värd tolv miljoner pund i dagens penningvärde. Och en bok- och konstsamling värderad till över två miljoner pund; där fanns verk av Picasso och Degas och gamla manuskript av Isaac Newton. Han var en äkta brittisk gentleman – han kunde gott ha skymtat förbi i T S Eliots Alfred Prufrocks kärlekssång – och hade som mycket ung beundrat den konservative Edmund Burke, ja, ända tills sin död ansåg han att eugenik, alltså rashygien, var en av de finaste vetenskaperna. Denne nationalekonom var samtidigt kritisk mot den alltmer utbredda kärleken till pengar och kunde en kort tid, under ett besök i Sovjetunionen i början av tjugotalet, där förnimma de ”första sprittningarna” av en ny religion – där andra mål än personlig rikedom var vägledande i samhället.

Men han avskydde kommunismen, tyckte att arbetarklassen var dödligt tråkig och föredrog den bildade borgerligheten och intelligentian. Han var elitisten som trots det skulle komma att formulera den nittonhundratalsidé om ekonomi som under trettio efterkrigsår blev själva symbolen för framåtskridande, utjämning och uppgörelser med vissa grundläggande instinkter hos just den gamla dumma borgerligheten. Numera, sedan finanskrisen briserade 2008, kan man höra vänsterfolk uttala hans namn som om de åberopade ett helgon i klass med Karl Marx.

Få känner till särskilt mycket om denne nationalekonom och ju mer de får veta desto oroligare brukar de bli. Var han ens nationalekonom? När den brittiske författaren Robert Skidelsky skriver om Keynes ställer han den frågan och konstaterar att Keynes verkligen hade många liv: han var skicklig på att spekulera på de finansiella marknaderna, men han avskydde samtidigt en värld där pengar blev ett självändamål. ”Vi borde mer ofta ha inställningen att inte räkna med penningkostnaden över huvudtaget ... Vi vill minska hellre än öka området för penningjämförelser”, skrev han i en essä 1925 och det är ord som kunde bäras omkring på Occupy Wall Street-rörelsens möten i dag.

För en tid sedan hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges ledande nationalekonomer. När jag kritiserade honom kastade jag till slut fram Keynes välgörande umgänge med författare och konstnärer som ett sista argument – och kände vilken total främling denne gamle britt i dag är i den ekonomiska världen.

Det är också Skidelskys tes. Han har tidigare skrivit ett mäktigt biografiskt tvåbandsverk om ekonomen från Cambridge men Keynes – mästarens återkomst är mer av ett direkt inlägg i den stora debatten om finanskrisen. Skidelsky menar att idéer styr världen långt mer än vi tror, och att ekonomernas idéer varit osedvanligt dåliga de senaste trettio åren. De kan inte förklara varför de svarta svanarna dyker upp, alltså de där stora oförklarliga händelserna, såsom depressionen eller finanskrisen. Enligt traditionell ekonomisk teori kan egentligen inget gå fel, inte i långa loppet. Utbud och efterfrågan anpassar sig till varandra och djupa chocker går över bara staten håller sina fingrar i styr. Ofrivillig arbetslöshet är något som i teorin helt enkelt inte borde kunna existera.

John Maynard Keynes banbrytande insats var att han insåg att kapitalismen saknar en inre drivkraft att frambringa full sysselsättning och därför måste det offentliga rycka in. Så enkel är egentligen hans teori. Men den strider än i dag mot de djupaste borgerliga instinkterna och mot i stort sett den mesta ekonomiska teori som kom såväl före som efter keynesianismen. Skidelsky ser ”keynesianismen” som en kort parentes av förnuft i en lång historia av intellektuell inskränkthet och hans bok blir en berättelse om en hjälte och en mästare vars återkomst är nära.

Just det blir litet störande under läsningen för var och en som tror att samhällsutveckligen avgörs av mer än idéer. Kan man inte lika gärna hävda att Keynes sågs som den ledande ekonomen just därför att det fanns betydande sociala rörelser och partier som spontant eller av nödtvång drevs till samma insikter? En hel värld hade under mellankrigstiden sett hur en krisande och hjälplös kapitalism störtat länder och befolkningar i krig och kaos.

Mest uppfriskande med Skidelskys bok är att hans porträtt av Keynes förminskar våra dagars nationalekonomi. Man får till exempel aldrig någon känsla av att Lars Calmfors eller ens Joseph Stiglitz ställer sig frågan: Varför lever vi? Sådant grubblade emellertid Keynes över. I en berömd essä från trettiotalets början förutsåg denne barnlöse ekonom att hans barnbarnsbarn nog knappast skulle behöva arbeta mer än tre timmar per dag. Produktionsproblemet skulle vara löst. Vi skulle kunna ägna oss åt väsentligare saker än hårt lönearbete.

Vi skulle kunna vara – fria. Till och med från nationalekonomin.

Göran Greider