ÅSIKT

Filmen är befriad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Mediastan-regissören Johannes Wahlström om kampen mot Disney och varför ingenting längre är sig likt i filmvärlden.

Foto: Johannes Wahlström.

Någonting fantastiskt har hänt.

Under hösten har en liten men symboliskt laddad kamp mellan två filmer pågått.

Bägge har med Wikileaks att göra.

Den ena, The fifth estate, är producerad av Hollywoods mutant-bjässe Disney. Det är en film som kostat nära en halv miljard kronor att producera och marknadsföra och som beskriver uppkomsten av fri kommunikation som något ansvarslöst och farligt, något som i slutändan, tack-och-lov, faller på sin egen orimlighet.

I denna berättelse existerar inte de samvetsfångar som med sina liv som insats gett oss en inblick i maktens korridorer. Istället beskrivs hotet från de ansvarslösa internetpublicisterna och hur det hanteras av den amerikanska militären tillsammans med dess allierade medier. Filmen hade premiär på 1 769 biografer i USA och kommer snart till en SF-bio nära dig.

Den andra berättelsen återfinns i Mediastan.

Det är en dokumentärfilm som jag arbetat med de senaste tre åren och som producerats av Ken Loachs bolag Sixteen Films.

Det är en film som tar avstamp i Chelsea (tidigare Bradley) Mannings läckor för tre år sedan, och som utforskar hur medier från Mazar-i-Sharif till Manhattan hanterat de amerikanska dokumenten.

Det är en film som kostat många sömnlösa nätter, och vars blygsamma utgifter täckts av Loachs och medarbetarnas egna besparingar. En berättelse om tillståndet för våra medier världen över, om hur deras begränsningar och beroendeställning gentemot ekonomiska och politiska intressen gjort att vi börjat kommunicera med varandra utanför dem.

De bägge filmerna hade premiär samtidigt.

Resultatet kunde ingen ha räknat med: The fifth estate har med i snitt tio besökare per biovisning i de länder där den haft premiär, sannolikt blivit den största floppen i industrins moderna historia.

Samtidigt som Mediastan under öppningshelgen i Storbritannien och senare i USA, och Australien sågs av hundratusentals personer, vilket är mångdubbelt fler än de som har sett Hollywoodfilmen.

Vår film turnerar nu runt på universitet och små biosalonger världen runt, delas på piratsajter, debatteras i sociala nätverk, hyrs på nätet, och i takt med att publiken får upp ögonen för filmen börjar allt fler mediebolag visa den på sina kanaler och genom sina distributionsplattformar. Att Hollywood med sin armé av jurister dessutom gjort allt för att alienera sina tittare, medan vi försökt att bejaka de digitala distributionsformerna har självklart också inverkat på filmernas öde.

Jag skulle samtidigt vilja reservera mig för att påstå att vår films framgång skulle ligga i dess kvalitet. Snarare bör man tolka filmernas mottagande i relation till deras diametralt skilda människosyn.

Och det är här diskussionen blir intressant.
Bland de många samtal med tv-chefer som jag haft de senaste månaderna, har ett tema konstant återkommit i beskrivningen av vår film, nämligen att tv-cheferna själva tycker att den är intressant men att filmen är för komplicerad och kräver för mycket tankeverksamhet av publiken. Publiken är i själva verket inte intresserad av mycket annat än nakna kvinnobröst och påkostade bilexplosioner. Därför förtjänar den heller inget annat.

Denna syn på publiken är en exakt spegling av de resonemang som olika redaktörer i vår dokumentärfilm anger till varför de väljer att inte publicera Mannings läckor.

Och det är detta som är pudelns kärna.

Den samhällsutveckling där storebror läser våra brev för vår säkerhets skull, där vår tillgång till kunskap begränsas för att vi är oförmögna att hantera den, där vi matas med allt fattigare underhållning för att vi förtjänar det, denna utveckling kommer från samma elitistiska och föraktfulla människosyn.

Men det fantastiska som har hänt är att denna människosyn börjat bli irrelevant. Och det har den blivit av två skäl: De tekniska möjligheterna att kringgå de etablerade mediestrukturerna har blivit så välutvecklade, men framför allt för att publiken, vi, inte längre godtar beskrivningen av oss själva.

För några år sedan kunde The New York Times komma undan med att inte publicera uppgifter om det hemliga avlyssningsprogram som Bush-administrationen hade skapat.

Tidningens självcensur ledde till att presidenten kunde ställa upp för omval utan det besvär en sådan skandal skulle medföra.

När samma tidning några år senare i samråd med Vita huset och militären valde att censurera Mannings läckor, kom de graverande dokumenten i stället att publiceras av en uppsjö av andra tidningar och sajter världen över. Ytterligare några år senare, när den brittiska underrättelsetjänsten tillsammans med cheferna på The Guardian förstörde den amerikanska visselblåsaren Edward Snowdens NSA-dokument och senare censurerade delar av dess innehåll, flyttade materialet och de som arbetade med det helt sonika vidare.

Censuren, oavsett om det gäller urval av filmer eller begränsningar i yttrandefriheten och tillgång till information, har i och med utvecklingen av våra kommunikationsmöjligheter blivit irrelevant. För vi kan numera med glasklar säkerhet veta vad olika maktintressen anser att vi inte bör tänka på.

Eller snarare kan vi i dag glädja oss åt att det urval vi blir serverade med numera säger minst lika mycket om dem som gör själva urvalet som innehållet självt.

Med andra ord: när hundratusentals personer världen över väljer att se en film som inte går på deras biografer eller tv-kanaler, säger det något om mediechefernas syn på sin publik. Eller när studentförbundet på ett av Moskvas mest prestigefyllda universitet stoppas från att visa filmen och studenterna i stället förlägger visningen till ett annat universitet, då synliggörs bara maktens begränsningar.

För den praktiska valfriheten är redan vår. Och om våra institutioner inte omvärderar sin människosyn är det de som numera blir irrelevanta.

Och detta är det fantastiska som har hänt.

Johannes Wahlström

Medarbetare i Wikileaks och regissör till filmen "Mediastan"