ÅSIKT

Enväldiga beslut om vem som får göra film

Debatt: Jon Asp om det svenska filmstödet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Charles Knowles (CC: flickr.com/photos/theknowlesgallery/ )
KULTUR

Under 2018 har tre av totalt fem spelfilmskonsulenter på Filminstitutet lämnat sina tjänster i förtid, till förmån för nya chefsjobb på SF respektive Nordisk film. Liknande hände med de två föregående långfilmskonsulenterna, varav den ena tog över vd-posten på ett annat stort produktionsbolag, Anagram, inte långt efter att samma person gett produktionsstöd till samma bolag.

Ombyte är bra men stödsystemet mår också bra en viss kontinuitet. Filmproduktion är en utdragen process, men karantänen från statlig bidragsgivare till privat bidragstagare är över på blott tre månader – inom vilka andra näringar är motsvarande möjligt?

Makten fortsätter konsolideras och koncentreras till ett fåtal, ännu mer så sedan filmavtalet upphört och filmpolitiken blivit helstatlig. Konsulenterna flyr till andra attraktiva tjänster (till privata aktörer som vill lägga sig vinn om deras kunskap och renommé), men mest flyr de nog från en allt ofriare och allt mindre handlingskraftig arbetsvardag.

I utlysningarna för de nya tjänsterna heter det att konsulenten ska ”föreslå produktionsstöd till värdefulla långfilmsprojekt” medan beslut tas av vd. Borde inte besluten snarare ligga på särskilt inrättade filmnämnder?

Det är anmärkningsvärt hur mycket makt som hamnar hos ett fåtal beslutsfattare som inte nödvändigtvis besitter några större kunskaper vad gäller film och filmproduktion. Alltmedan den allt mer offensivt utropade 50/50-visionen, med lika många kvinnliga som manliga filmskapare, lägger sig som en dimridå över toppstyrningen.

Så länge fokus ligger på jämställdhet är det lätt att avleda uppmärksamhet från mindre rubrikvänliga missförhållanden, som det filmstöd som tillfaller främst en handfull inflytelserika bolag, som villigt anpassar sig efter nya ansökningskriterier.

SFI:s iver att styra får så mycket större effekt eftersom det har nästan total makt över vilken film som produceras i Sverige. Även om det inte varit lagstiftarnas avsikt så är det i praktiken omöjligt att göra långfilm i Sverige om den inte godkänts av SFI.

Produktionsstödet är dessutom att betrakta som en gåva utan krav på återbetalning, vilket leder till en konkurrensbrist som avhåller andra finansiärer att gå in projekt. Till detta kommer det faktum att SVT, som är en annan stor och viktig finansiär inom svensk film, inte har rätt att stödja projekt som inte fått stöd av SFI. De facto ger det en statlig institution som enväldigt bestämmer inte bara vem som får göra film i Sverige, utan minst lika graverande, också vad som får sägas i svensk film.

Med kravet på minst två långfilmer gjorda för att erhålla ordinarie produktionsstöd hålls nya och mindre etablerade producenter effektivt utanför filmsverige. En film utan SFI-stöd kan vissa (unga) klara av – genom blod, svett och många oavlönade filmarbetare – men väldigt sällan två. Sedan Cissi Elwins tid som vd för SFI har tron på högre budget till färre antal filmer gällt.

Svensk film styrs av dessa fåtal mäktiga som håller på att göra sig ännu mäktigare, medan de höga branschtrösklarna blir allt högre. Det kan de knappast lastas för, men systemet som föder dem måste ses över från grunden.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film

SFI