ÅSIKT

Sluta grina

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avSven Anders Johansson

KULTUR

Anders Johansson till attack mot mediernas kändisupprop: En illusion av handlingskraft

1 av 3

Kanske ska man bara vara glad och tacksam. 15 000 människor samlas i regnet på Medborgarplatsen i Stockholm. I Dagens Nyheter tar ”hundra kända svenskar” ställning mot ”hat, hot och rasism”. I Expressen deklarerar en annan samling kändisar sin vilja att hjälpa.

Men det är något underligt med dessa kampanjer. Inte ens Jimmie Åkesson eller Viktor Orbán (om han nu läste svenska tidningar) skulle ju säga att de var för hat, hot och rasism, eller mot ”medmänsklighet och humanitet”. Så vad är syftet?

”Kring alla människors lika värde finns inget utrymme för kompromiss” står det i DN:s kampanj. Verkligheten – med flyktingsmugglare och kvotflyktingar, Dub­linfördrag och papperslösa, stängsel och drunknade – säger något annat. ”Människovärde” har i praktiken bara vi som inte behöver hänvisa till det.

Vad de kampanjande menar är förstås att det inte borde vara så. Det är, återigen, bara att hålla med, men då är frågan hur man kan förändra situationen. Man kan som DN göra en kampanj, men ska man vara krass så gör den nog mer för Jonas Gardells och Zara Larssons varumärken än för civilbefolkningen i Syrien.

Om det är en billig poäng, så är den förbunden med en viktigare sida av kändisarnas ställningstagande för det goda. Kanske är västvärldens invånare överlag i dag, åtminstone potentiellt, mer välinformerade än någonsin om världsläget.

Och förmodligen är våra mediala möjligheter att ge spridning åt våra känslor och åsikter också större än någonsin. Sannolikt är det därför det är så provocerande att tvingas inse att vi som individer likväl oftast är helt maktlösa. Jag ser bilden av den drunknade pojken och blir gråtfärdig även jag. Jag kan sprida min sorg och mitt medlidande på vilka medieplattformar jag vill. Men varken jag eller Marcus Wallenberg kan göra något åt saken.

Både DN:s och Expressens kampanjer säger motsatsen: om du bara delar detta på sociala medier så hjälper det! Nu vänder det, utbrister Stefan Löfven. Alla kan bidra!

Det är där kändisarna kommer in i bilden: de föreställer handlingskraft. Deras ansikten och namn tillhandahåller en illusion av att individen kan göra skillnad. Om vi bara samlar tillräckligt många kända namn för humanismens sak så ska den nog segra.

Risken är att effekten blir den motsatta: flyktingfrågan förvandlas till en kamp mellan humanism och rasism, en fråga om ”gott” och ”ont”. Vad är det för fel med det, undrar Kristofer Ahlström och ­Erik Helmerson i DN (8 september). Ja, var ska man börja? Med att citera något av George W Bushs alla tal om kampen mellan ont och gott efter 11 septemberför 14 år sedan? Felet då och felet nu är att en komplicerad konflikt därmed sentimentaliseras och kokas ner till något att ta ställning för eller emot.

I stället för att försöka sätta sig in i problemet och förstå varför folk flyr, upptas vi av våra egna känslor. En ganska grotesk vändning ligger farligt nära: deras lidande blir blott ett medel för vårt medlidande, som gör oss goda. Alltihop blir som en Hollywoodfilm, där kändisskap och godhet går hand i hand. Som vanligt är det Sverigedemokraternas världsbild som oavsiktligt bekräftas: vi mot dom. Det är bara att välja sida.

Det är tydligt att detta är en del av en större medieutveckling: i stället för att rapportera och analysera gör sig massmedia alltmer till moraliska ställföreträdare. Behövs de då över huvud taget? Klarar vi oss inte lika bra med Facebook och Twitter?

På så vis är dessa kampanjer inte bara naivt självgoda, utan direkt kontraproduktiva. För om vi tror att problemen kan lösas genom Twitter-kampanjer och mer ”humanism”, är vi då inte dömda att alltid förbli storögt oförstående, då och då gråtande, inför det som händer? I går en jordbävning, i dag en flyktingvåg, i morgon ett folkmord - bara vår godhet förblir intakt. Ja, frågan är om denna avpolitiserade, moralistiska kampanjkultur - med en kändiskader som rycker ut och visar virtuell handlingskraft i de folkvaldas ställe - inte går hand i hand med en ökad militarisering, skärpta gränskontroller, urholkad demokrati.

Allt skulle nämligen kunna vara annorlunda. Direkt eller indirekt hänger dagens flyktingströmmar ihop inte bara med Assad-regimens grymhet, utan också med USA:s krig mot terrorismen, Irak-kriget, Guantánamo, Israels Palestina-politik, eller för den delen Sveriges militära insatser i Afghanistan. Det vill säga: det finns politiska beslut, oftast långt bort i det förgångna, som har frambringat dagens lidande. Det finns också förhandlingslägen och diplomatiska möjligheter som valts bort till förmån för militära alternativ.

Tyvärr är det sällan på den nivån flyktingfrågan diskuteras. Ta Alliansens iver att föra Sverige in i Nato, och därmed ytterligare förstärka en alltmer militariserad världsordning. Vilken framtid skapar det?

”Humanism” är ett vitt begrepp. Det kan omfatta såväl en idé om människans okränkbarhet, som en tro på vikten av självkritiskt tänkande. Utan det senare blir den förra ett självhögtidligt honnörsord som kan syfta på lite vad som helst. Det, Erik Helmerson, är den verkliga cynismen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Expressen

Syrien