ÅSIKT

Två timmar med invanda ramsor om skatteavdrag

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Maja Suslin
Maria Wetterstrand, mp, och Mona Sahlin, s, i gårdagens debatt.

Fem minuter in i partiledardebatten ville jag byta kanal, men tvingade mig själv att genomlida två timmars invanda ramsor om jobbskatteavdrag och tillväxt. Jag trodde oppositionen skulle vinna enkelt, men kvällen blev ett exempel på vänsterns oförmåga att vända debatten till sin fördel.

Högerregeringen (blek även den) mörkade som vanligt innebörden av sin politik. Men även om de flesta nu vet konsekvenserna av den reinfeldtska arbetslinjen lyckades ändå inte vänstern göra mos – 

eftersom man saknar en egen offensiv politik.

Det borgerliga språkbruket regerar i brist på ideologiska alternativ. Alla tvingas acceptera snacket om ”företagsvänligt klimat” – ingen talar om löntagarvänligt klimat. ”Bidragssverige” är Reinfeldts omkväde, men i

finanskrisen är ju de största bidragstagarna de privilegierade. Det råder konsensus om ”utgifts-

taket”, denna självsydda tvångströja, men ingen talar om ”utgiftsgolv” – att vi måste ha si och så stora utgifter för att klara skolan och vården.

Det enda parti som avviker i sin systemkritik, och därför mobbas ut av de andra, är vänsterpartiet. När Ohly vill rädda välfärden genom ekonomisk jämlikhet stämplas han som extremist och stollejocke.

Det är ett fundamentalt hot mot demokratin, som Nina Björk stillsamt konstaterar i en av årets viktigaste kulturartiklar, att alla partier avkrävs en lojalitetsförklaring till marknadsekonomin ( Dagens Nyheter 5 oktober). Att talet om valfrihet inte ska gälla politiken.