ÅSIKT

Spelen kan börja – med politik

Simon Bank om ceremonierna som laddas med nationalistisk propaganda

Foto: TT
T v: 1936 var det heil-hälsningar på läktarna när Hitler med följe tågar in under invigningen av Berlin-OS. T h: 1980 – invigning av Moskva-OS med maskoten Misja som läktarföreställning.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
2018: Popstjärnan Hyon Song-Wol i täten för en nordkoreansk delegation.

Vi hade kunnat prata om tvångsprostitution och vätebomber, totalitärschlager och dopning, Ukraina-krisen och skithålsländer, ishockeydiplomati och Kina, Little rocket man och Donald Trump.

Fast det gör vi inte.

På en iskall arena i Gangwonprovinsen väntar en OS-invigning med sydkoreanska barn i centrum, och temat för ceremonin är tre ord lång: ”Peace in motion”, ”Fred i rörelse”. 

Satiren är död.

Under ett par dagar i slutet av januari drogs det däremot i alla trådar på en och samma gång när världens ledare visade vad de tänkt använda de här spelen till.

Korea var först: Den 21 januari anlände för första gången på fyra år en nordkoreansk delegation Seoul. Sju utvalda nordkoreaner slussades runt mellan OS-arenor, de möttes av lika delar demonstrationer och nyfikenhet, alldeles särskilt stort var intresset för en pälsklädd, elegant kvinna mitt i gruppen: Hyon Song-Wol.

Hon har länge varit centralgestalt i popgruppen Moranbong Band, dubbat till ”Nordkoreas Spice Girls”, ett fenomen som nått internationell berömmelse (eller åtminstone fascination) med sina kortkorta klänningar, sina synkroniserade framföranden av symfonisk, elektronisk stråkpop och låttitlar som ”Mitt land är bäst!”, ”Låt oss studera!” och mängder av sånger till Kim Jong-Uns ära.

Hyon Song-Wol är en mytisk persona, enligt vissa rykten har hon varit en av Kim Jong-Uns flickvänner, enligt andra (uppenbarligen överdrivna) rykten avrättades hon efter en sexskandal häromåret.

Men nu ledde hon alltså en nordkoreansk delegation söder om gränsen, mitt i en pågående diplomatisk kris ska broderfolken Nord- och Sydkorea förhålla sig till varandra under ett OS. Nu blir det kulturellt utbyte, uppträdanden av Moranbong Band – och ett enat hockeylag med spelare från båda länderna.

Fred i rörelse.

Halvannat dygn senare lyfte Air force two, den amerikanske vicepresidenten Mike Pences plan, från Mellanöstern. Pence hade besökt Egypten och Jordanien, och mötts av högljudda protester när arabiska ledamöter i israeliska knesset demonstrerade mot USA:s beslut att flytta ambassaden till Jerusalem.

Från planet kunde Reuters utsände rapportera om hur en medarbetare i Pences närhet beskrivit hur vicepresidenten tänkt närma sig OS i Sydkorea.

Han ska också försäkra sig om att OS inte förvandlas till två veckors propaganda

– Han oroar sig för att Kim Jong-Un kommer att kidnappa OS. Nordkoreanerna har varit mästerliga manipulatörer historiskt sett, det är en mördarstat.

Mike Pence kommer, gjorde källan klart, inte att vara i Sydkorea enbart för att nöjeskolla på rodel.

– Han kommer att heja på våra olympier, och ser fram emot det. Men han ska också försäkra sig om att OS inte förvandlas till två veckors propaganda.

När vicepresidentens plan tagit amerikansk mark meddelade Japans premiärminister Shinzo Abe att han kommer att delta vid OS-invigningen i Pyeong-chang.

Han åker inte heller dit för att titta på rodel.

Under resan ska Abe hålla möten med Moon Jae-in, Sydkoreas president, där han förväntas lyfta upp en inflammerad fråga på bordet – den om hur Japan hanterat sitt ansvar för 80 år gamla krigsförbrytelser på koreansk mark.

Åren kring andra världskriget hölls mängder (exakt hur många är också en kontroversiell fråga) av koreanska och kinesiska kvinnor som sexslavar i japanska militärbordeller. De kallades för ”tröstekvinnor”, och det var först för två år sedan som Japan erkände ett moraliskt ansvar för deras lidande.

Det avtalet träffades med den sedermera avsatta presidenten Park Geun-hye, och efter att hon lämnat sin post har överenskommelsen kritiserats hårt i Sydkorea. Många ser det som en halvmesyr, ett överslätande. Man vill ha en ursäkt, ett juridiskt och folkrättsligt utkrävt ansvar. 

Från japanskt håll finns inga andra planer än att hålla sig till det ursprungliga avtalet. Alltså är relationerna mellan länderna ansträngda. Och nu ska Shinzo Abe gå på OS-invigning och se på fred i rörelse.

Mitt allra första minne av OS handlar om en gråtande nallebjörn.

1980 höll Sovjet OS i skuggan av Afghanistan-invasionen året före och kalla kriget fick väst att sluta upp i en bred bojkott. Det minns jag ingenting av. Men jag minns att vi tittade på avslutningsceremonin på tv hemma, och att arrangörerna hade koreograferat en läktarföreställning där tusentals människor med pappersark formade en bild av OS-maskoten Misja – och att det slutade med att en tår rann längs Misjas högra kind.

Det enda man vet med säkerhet om OS-invigningar och -avslutningar är att de alltid är politiska

Jag var fem år gammal och kunde inte sluta gråta åt att sovjetnallen grät.

Det enda man vet med säkerhet om OS-invigningar och -avslutningar är att de alltid är politiska. De kan inte vara något annat. Ett land får en obegränsad budget och hela världens blickar mot sig under ett par timmar tid. Vad vill de visa upp? Vilken berättelse vill de berätta?

Foto: TT
1984: Flygande raketman under invigningen av OS i Los Angeles.

1980 var det viktigt för Sovjet att imponera med sin atletiska och artistiska nivå, fyra år senare spegelvändes allt i Los Angeles när öst bojkottade och drömfabriken i Hollywood lät en människa (en Rocket man!) flyga med en raket på ryggen.

I allt det storvulna, smaklösa som omger den olympiska liturgin finns det också en kristallklar tydlighet för den som vill läsa OS-invigningarna som en geopolitisk tidslinje.

Kalifornien använde sommarspelen 1932 till att skölja bort smaken av finanskris, att ställa till med spektakel och visa att man stod redo att bli ett ekonomiskt och ideologiskt nav för världen. Fyra år senare arrangerade den mobiliserande nazistregimen både vinter- och sommar-OS. Medlöparna i IOK-toppen, däribland svenske idrottspampen och Asea-chefen Sigfrid Edström, viftade bort protesterna mot att en antisemitisk diktatur skulle få bjuda världen på fest – och med Joseph Goebbels-metodik och oerhörd Leni Riefenstahl-estetik kopplade regimen den tyska folksjälen till den grekiska, olympiska urmänniskan.

Sigfrid Edström hade blivit nära vän med nazistpartiets vinter-OS-general Karl Ritter von Halt under Stockholm-OS 1912, och den vänskapen överlevde både OS och världskrig. I Sverige har Edström gett namn åt gator i både Västerås och Göteborg, han står alltjämt staty utanför ABB:s huvudkontor.

Foto: AP
1964: Yoshinori Sakai, född samma dag som Hiroshima-bomben föll, tänder elden i Tokyo.

Som politisk kraft är OS-ceremonierna begränsade, men som tidsdokument är de svårslagna.

1964 lät Japan Yoshinori Sakai tända elden. Han föddes sex mil från Hiroshima den 6 augusti 1945, samma dag som atombomben föll. Sakai stod 1964 som en symbol för ett land som rest sig från krigets förnedring, och nu stod redo med världens snabbaste järnväg (shinkansen-tågen invigdes precis före OS) och ett OS som sändes i färg-tv.

2008 spände Kina musklerna i Peking med en miljardshow i ett Ai Weiwei-ritat fågelbo-stadion som visade att 2000-talets nya supermakt var redo. Fyra år senare satt jag i ett genomgentrifierat Stratford, London, och såg regissören Danny Boyles invigning bli en agitprop-berättelse om den brittiska arbetarklassen, från den industriella revolutionen och framåt.

Nu är det Sydkoreas tur att ta över facklan. När den slocknade efter de senaste vinterspelen satt jag i Sotji och såg slutceremonin efter ett OS som kostat 500 miljarder kronor (ryske vicepresidenten sa att det ”var värt varenda rubel”). Arenan vid Svarta havet badade i rött-blått-vitt ljus, en barnkör sjöng nationalsången, Ryssland hade avslutat spelen med att ta alla medaljerna på herrarnas femmil – två av tre medaljörer stängdes senare av för dopningsbrott, fram tills överklagandet gick igenom nyligen – och mitt i all rysk ungdom, skönhet och framgång stod Vladimir Putin och log. Mutskandalerna som omgett OS-bygget överskuggades, pratet om Krim-krisen drunknade i nationalistisk yra. En månad senare hade Ryssland dramatiskt ökat sin militära närvaro vid Ukrainas gräns.

Vapenskramlet är inte mindre nu, fyra år senare, men i kväll inleds ett par veckors idrottsspektakel i Gangwonprovinsen. Supermakternas ledare är på plats för att se till att OS inte förvandlas till propaganda.

Freden är satt i rörelse. 

Eller en alternativ rubrik: Elden lär åtminstone inte tändas med en stridsspets.

ARTIKELN HANDLAR OM

Vinter-OS

Sydkorea

IOK

Shinzo Abe

Mike Pence