Kultur

”Oligart” – konstens kalla kapitalistkrig

Av: 

Natalia Kazmierska

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

KIEV, ukraina.
Just när vi ska gå in i konsthallen sätter två buttra rysktalande säkerhetsvakter stopp.

Det samlade pressuppbådet, ett hundratal journalister och tv-team från hela världen, står snopet kvar utanför den gigantiska konsthallen där Ukrainas första konstbiennal Arsenale 2012 om några timmar ska invigas av premiärminister Mykola Azarov.

”Njet! Ingen får komma in.”

Vakterna knuffar bryskt tillbaka en pressekreterare som närmar sig avspärrningarna.

Hela dagen har det varit något märkligt i luften: vi journalister har blivit bussade mellan barockmuseer och pirogluncher, som om någon velat förhala vårt besök till den allt mer mystiska biennalen. Presskonferensen med utställningens brittiske curator David Ellliott sköts plötsligt fram fem timmar, utan förklaring, och inleddes sedan med en harang av ursäkter för ”kaoset”.

När vakterna till slut släpper in oss i den mäktiga, nästan 60 000 kvadratmeter stora byggnaden Mystetskyj Arsenal – ett gammalt militärlager för stridsvagnar som nu ska bli Kievs Louvren – förstår vi varför.

Oredan här inne kan beskrivas som typisk för postsovjetiska samhällen.

Först imponeras man av pampiga salar, vräkiga vip-barer och kommunistkitschiga konstverk signerade bröderna Chapman och Boris Mikhailov.

Men snart inser man att inget i själva verket fungerar som det ska.

Grundläggande saker som el och vatten saknades fram till i går, berättar utmattade konstnärer, som letat strömkablar hela natten. Stora delar av utställningen är inte färdig, blå testskärmar flimrar fortfarande på monitorer. Verk av affischnamn som Paul McCarthy har dragits in. En japansk performanceartist ska ha blivit så förbannad på röran att han åkte raka vägen hem igen. Ironiskt nog har sponsorerna däremot snabbt kommit i ordning – bredvid ouppackade verk av den kinesiske dissidenten Ai Wei Wei står fotomodeller i tajta fodral och demonstrerar surfplattor.

Jag lyckas gripa tag i curatorn David Elliott när han springer genom salarna med kamerablixtrar i hälarna.

– I vanliga fall har man minst två år på sig att förbereda en biennal av den här storleken.Jag fick frågan om jag ville ha det här jobbet först i september, säger han urskuldande.

Elliott är en räv i dessa sammanhang. Efter att ha bossat över Moderna museet i Stockholm i slutet på 90-talet har han sicksackat mellan tjusiga uppdrag i Tokyo, Kina, Istanbul, Sydney … I dag funkar exakt samma konst överallt.

Precis som Big Mac-hamburgaren på 80-talet har Ai Wei Wei-installationerna blivit ett index på ett samhälles relation till Dow Jones.

Men just här i Kiev verkar till och med David Elliott ha blivit knockad av byråkratin.

I utställningskatalogen till Arsenale 2012 hävdar man att president Viktor Janukovitj personligen stöder biennalen helhjärtat. Sanningen är att regeringens utlovade miljonbidrag ramlade in först för ett par månader sedan, och tvärtom är orsaken till att hela projektet blivit försenat.

Nära till hands ligger att dra paralleller till situationen i det ukrainska parlamentet, där regelrätt knytnävsslagsmål utbröt så sent som förrförra veckan.

Den före detta premiärministern Julia Tymosjenko sitter som bekant i fängelse; den utbredda korruptionen har fått tidningen Financial Times att utnämna Ukraina till ”maffiastat”.

Fast exakt vad som skulle bli bättre av att Fredrik Reinfeldt bojkottar fotbolls-EM är oklart – ju starkare EU tar avstånd, desto mer förtrolig blir relationen mellan Ukraina och Putins Ryssland.

”Alla våra politiker är gangsters”, som en taxichaufför sammanfattar det.

Det är just denna bild av den efterblivna, korrupta sovjetstaten som fotbolls-EM och Arsenale 2012 ska försöka polera bort. Precis som Eurovision Song Contest i Azerbajdzjan eller OS i Peking.

OLIGARK Julia Tymosjenko

Kulturministeriet i Kiev var därför rätt kritiska till konstbiennalens tema: ”The best of times, the worst of times – rebirth and apocalypse in contemporary art”, hämtad från ett Dickens-citat.

Speciellt ordet ”apokalyps” retade upp politikerna.

”Det gav ingen positiv bild av Ukraina för omvärlden”, tyckte man, berättar en källa från biennalen.

På vernissagekvällen talar konstbiennalens överhuvud Nataliia Zabolotna, en tjusig kvinna i skyhöga Louboutin-klackar, storslaget om hur samtidskonsten ska ”slå upp fönstret till Europa” och göra Ukraina till en symbol för öppenhet och tolerans.

I trädgården minglar Kiev-eliten med klirrande champagneglas.

Alla är här: från konstnären Oleg Kulik, känd för att som hund ha bitit konstpubliken i benen, till miljardären Petro Poroshenko, ”chokladkungen” som äger alla godisfabriker i landet. Bland jetset-kvinnorna verkar Tymosjenko-flätorna vara högsta mode – den fängslade politikerns karaktäristiska håruppsättning syns på var och varannan blondin i vimlet.

Ska det tolkas som ett statement? Vem vet. Eller så är det bara en trendfrisyr.

En gallerirunda i Kiev visar hur naivt det är att tro att konsten ska göra Ukraina mer demokratiskt.

Rundan börjar man förslagsvis på Pinchuk Art Center, den mäktige och rike stålmagnaten Victor Pinchuks eget konstmuseum mitt i stan.

Bussen som ska ta oss dit stannar dock någon kilometer längre ner på gatan.

Chauffören ger en kryptisk ukrainsk förklaring: han kan tyvärr inte släppa av oss utanför entrén, eftersom Pinchuks konstcenter är privatägt, medan bussen sponsras av regeringen.

Vi får gå sista biten till fots.

Regeringen har säkert sina dunkla skäl att ogilla finansmannen Pinchuk, som gjorde sig en förmögenhet på att köpa upp gamla statliga stålverk under privatiseringskaoset på 90-talet. Han är inte bara en av landets rikaste män, ägare till fyra tv-kanaler samt en tidning, utan har också bokstavligen gift in sig i det politiska fulspelet, som svärson till den före detta skandalpresidenten Leonid Kutjma.

Men ändå var det något som fattades i Pinchuks maktimperium.

Något som gav honom status och dessutom kunde bräcka hans obildade oligark-fiender: en egen konsthall.

I dag ringlar kön lång redan på förmiddagen utanför det sex våningar höga museet, där verk av västcertifierade machomän som Jeff Koons, Anish Kapoor och Olafur Eliasson visas gratis för allmänheten.

Pinchuks konsttriumf blev startskottet för en galen kapprustning bland Ukrainas skummaste affärsmän.

Fenomenet som vitsigt har kallats ”Oligart” har fått fastighetsmoguler, bankirer och ministerfruar att investera otroliga summor i usla Damien Hirst-tavlor.

Runt om i Kiev ploppar minimalistiska gallerier och privatägda konsthallar upp, den ena mer påkostad än det andra. Senast lanserade den förmögne oligarken Rinat Achmetov, även nära vän till president Janukovitj, en stipendiefond för ukrainska samtidskonstnärer.

Rivalen Pinchuk kontrade snabbt med att instifta ett eget konstpris på en halv miljon kronor om året.

Den bombatiska biennalen Arsenale 2012 måste också ses som en del i denna estetikens chockterapi, som ska släppa konstmarknaden fri och ge skrupelfria spekulanter lösa tyglar.

Ända borta i kolgruvornas smutsiga Donetsk har ett lyxigt auktionshus öppnat, med det fantastiska namnet Guldsektionen.

”Vi får inte glömma att Sovjet var rädd för västerländsk kultur”, skrev affärstidningen Forbes nyligen apropå den ukrainska konstboomen, som man hoppas kommer att göra maffiastaten till ett mer civiliserat och investerarvänligt land.

Än så länge finns tyvärr inget som tyder på att den analysen stämmer.

Samtidskonsten glittrar visserligen förföriskt i skitiga industristäder och kolsvarta businesskretsar. Men det är bara en tidsfråga innan allt blir till sand.

I skuggan av fotbolls-EM går Ukrainas oligarker en match om den hetaste samtidskonsten.

På jakt efter status spenderas fantasisummor på exklusiva konsthallar, gallerier och spektakel.

Natalia Kazmierska rapporterar från biennalen Arsenale2012 – och en galen konstboom

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!