Alla klär sig som Eva Braun

Av: Madelaine Levy

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Modetrenden som utmanar vår bild av nazismen

1 av 4 | Foto: AFP AFP
hett i bayern Det ska vara tuttklänning med volanger i tyska Bayern. Här bär unga folkdräkten dirndl till fest och på dejten.

Får mode referera till vad som helst? Catwalkdesigners och de stjärnor som de klär ställer med jämna mellanrum just den frågan. Lady Gaga har uppträtt i köttklänning. John Galliano och Vivienne Westwood har inspirerats av hemlösa. Alexander McQueen av våldtäkter. Men en av de absolut märkligaste provokativa modetrender som uppstått på senare tid kommer vare sig från röda mattan eller podierna i Paris – utan från idylliska Bayern.

Allt börjar med att jag blir bjuden på bröllop i den bergiga regionen precis vid Tysklands gräns till Österrike. På inbjudan står det ”dirndl/tracht”. Det vill säga tuttklänning med volanger för kvinnorna och kortbyxor i läder för herrarna. Jag börjar sonika söka på eBay. Men så påminner min stackars mamma, med darr på rösten, om att jag är tredje generationens överlevande efter Förintelsen. Att jag skulle springa omkring i en tysk folkdräkt … Jag anländer till byn Tegernsee med en alldeles vanlig klänning i bagaget. Och förmodar att personalens på den lokala bier­stubens kostymer (djupa dekolletage, margaretaflätor och veckade höftpartier) är motsvarigheten till vikingadräkterna på turisthaken i Visby. Men så ser jag några unga tjejer köpa halvfabrikat på snabbköpet i liknande utstyrslar. Och när jag frågar runt inser jag snabbt att den bayerska folkdräkten inte längre är del av en iscensatt kuliss för turisterna. Den har blivit Landhausmode – regionens absolut hetaste modetrend.

Precis som med allt gatumode är det ungdomarna som driver utvecklingen: de bär sedan en tid tillbaka folkdräkt när det är fest, när de har examen i skolan, och när de ska på dejt. De vuxna, som aldrig bar den här sortens kläder i sin egen ungdom, har hakat på. Precis som i den märkeshetsande modevärlden så finns här hierarkier som bygger och bekräftar identiteten: Från anrika dirndl- och lederhosenskräddare som måttsyr plagg åt den förmögna regionens välbeställda arvingar. Till massproducerade dussinexemplar som främst krängs till turister under Oktoberfest.

Det är svårt att inte förfäras. Idén om det idylliska, lantliga Tyskland, där yppiga Mädchen visslande hoppsar runt på gröna kullar, är en nästan lika viktig del av nazisternas visuella propaganda som de svartmuskiga judarna med långa näsor och SS-männens läderrockar. Lägg till detta den sexism som finns inbyggd i traditionen. Medan kvinnfolket tvingas in i hårt snörade korsetter och förväntas annonsera ut sitt civiltillstånd genom att knyta förklädet till vänster (singlar) eller höger (gifta) får männen gå runt i bekväma, tåliga lederhosen som andas om sommaren och värmer om vintern. När jag förhör mig om huruvida någon någonsin bryter med normen och tar på sig det andra könets dräkt tittar byborna på mig som om jag just frågat hur ofta det checkar in marsianer på gasthauset.

När jag pratar med invånare i Tegernsee vill de ändå inte kännas vid några associationer med reaktionära ideologier. De förklarar i stället att dirndl är en demokratisk klädedräkt som framhäver alla kvinnors naturliga former och som de mer än gärna ser turister och invandrare från hela världen ta på sig.

En kulturvetare vars egen dotter är ”besatt av ­dirndls”, påpekar rättmätigt att dräkterna från början bars av tjänstefolk och har historiska kopplingar till vänsterrörelsen. Hon tycker dessutom feminismen i dag kommit så långt att den inte behöver klä sig i några specifika plagg utan kan leka med koderna. Någon annan påpekar att minikjolar och wonderbras inte heller direkt är unisex-plagg. Och många verkar tycka det är dags för den rumphuggna tyska identiteten, som alltsedan andra världskrigets slut intensivt förnekats, att stöpas om och en gång från alla befrias från socialnationalismen.

Visst kan jag hålla med. Plagg har inget inneboende värde, utan de laddas med mening utifrån sitt sammanhang. Till exempel får den rådande 50-talstrenden vuxna, smarta karriärkvinnor att gå till jobbet i söta hemmafru-pasteller. Och SHARPs härmar skinnhuvudenas rakade skallar, gröna bomberjackor och Dr Marten’s-skor – men förkortningen står för Skinheads Against Racial Prejudice. Att lägga beslag på symboler som kidnappats av förtryckare och ändra laddningen i dem är en effektiv protest. Tänk bara hur Jimmie Åkessons fräcka stöld av folkdräkten helt skulle förlorat sin poäng om alla riksdagsledamöterna följande vecka dykt upp i folkdräkt.

Genom att provocera och våga utvecklas tvingar modet oss också regelbundet att ifrågasätta våra ryggradsreaktioner och omvärdera plagg, stilar och emblem. Så jag går faktiskt runt på det idylliska bröllopet i Bayern bland kvinnor i hyllor under hakan och män med knivhölster dinglande i midjan och fascineras. Mode­analytikern i mig inser ju att den urvattnande globaliseringen här lockat fram en stark motreaktion i form av en unik, regional trend.

Men så tänker jag tillbaka på de där propagandafilmerna med sina perfekta, ariska, tyska Bayern-bor. Och inser att vad det gäller tuttklänningar och skinnshorts sitter ärren för djupt – här blir det trots alla vettiga motargument min primitiva reptilhjärna som får fälla domen.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.