ÅSIKT

Kamelens kärna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avDavid Nyman

KULTUR

David Nyman om torget som blev en öken

Foto: OLA SVÄRDHAGEN/KATARINA HANSSON/LJUSNAN
Före – torghandel och folkvimmel. Efter – grusplan och containrar.
Foto: MARTIN ÖSTERGÅRDS/LJUSNAN

När danska entreprenörerna Sjaelsö köpte torget i Bollnäs för 162 000 kronor såg det mycket lovande ut för stadens framtid, tyckte kommunstyrelsen.

Det var på hösten 2007. Så småningom rev kommunen bänkarna och fontänen. Statyn av Snoddas, scenen och den intilliggande restaurangen demonterades och flyttades. Man rensade fram en 2 700kvadratmeter stor grusplan i hjärtat av staden – det var här köpcentret skulle byggas.


I januari 2009 var den utdragna planeringsprocessen äntligen klar, Sjaelsö hade dessutom köpt upp den närmaste affärsbyggnaden. Den stora, moderna gallerian i två plan skulle lyfta stadsbilden och innanför dörrarna skulle nya, inglasade mötesplatser uppstå som ersättning för den gamla icke-inglasade.

Men förhandsuthyrningen av lokalerna i gallerian gick trögt. När bygget skulle dra igång var knappt en tredjedel av lokalerna fyllda, och de tidigare så entusiastiska danskarna började skruva på sig.

Byggstarten sköts upp, två gånger. Kommunalrådet Olle Nilsson-Sträng förklarade sig lugn och trygg i lokaltidningen Ljusnan: ingen fara, köpcentret skulle bli av. Det var bara en fråga om tid.


Följande sommar hade ingenting hänt och i Bollnäs började man känna sig vilsen. Alla gångstråk i centrum ledde till Brotorget. Hur invånarna än gick hamnade de mitt i det ingenmansland som kommunalrådet och Sjaelsö kallade byggarbetsplats men alla andra kallade ”Öknen”. Ett tag stod ett par containrar mitt på grusplanen, ett tag ställde kommunen ut några träbänkar på måfå, som för att skapa illusionen av aktivitet. Protesterna, som varit omfattande redan från början, intensifierades nu. Invånarna hade berövats den centrala träffpunkten i staden där man normalt umgicks och åt glass om somrarna och blivit kompenserade med ett vagt löfte om en möjlighet att konsumera. Det var ett dåligt byte. Ljusnans insändarsida fylldes av syrliga kommentarer och rena utbrott, fler och fler verkade hålla med gallerians mest högljudde belackare, författaren Thomas Tidholm (när han genomförde en hjärtlig men statistiskt tvivelaktig opinionsundersökning, strax efter försäljningen, ville 90 procent av 1129 tillfrågade ha torget kvar). Enligt Sjaelsös avtal med kommunen skulle köpet återgå vid nyår 2010 om bygget inte satts igång – men trots det hände ingenting.

Och ingenting fortsatte att hända, tills en dag i juli.

Frågar man Olle Nilsson-Sträng vad han tänkte när han sneddade in på torget tidigt på morgonen den 15 juli 2009 och såg en meterhög, gul kamel mitt på den öde grusplanen, skrattar han ansträngt. Han menar att det var ett trevligt inslag, att folkhumorn tar sig olika uttryck, inget att hänga upp sig på. Nilsson-Sträng har hört att kamelen ingick i en svensexa, följaktligen ett oskyldigt skämt helt utan baktankar eller mening.


I sin analys missar han vad folkhumor verkligen är: ett verktyg för att samlas kring gemensamt missnöje. Bredvid kamelen stod en pyramid, också den gul, hopsnickrad av spånskivor och med en prydligt tryckt vimpel nedstucken i toppen. På vimpeln stod det: ”Bollnäs – Sveriges närmaste öken”.

Att sälja ett centralt beläget torg är att sälja den känsla invånarna har när de går genom sin stad. Privatisering av sjukvård och kommunal verksamhet är en sak, att upplåta kontrollen över människors hemkänsla till danska entreprenörer en annan. Sjaelsö har, förutom bostäder och kontor, byggt många butikslokaler i Sverige – bland annat utanför Ystad, Falkenberg och Borlänge – men inte mitt i en stad, på bekostnad av offentliga rum. Kanske har andra kommuner sett värden bortom tillväxt. Kanske har de haft annan mark att sälja än sitt torg. I Bollnäs satte man pengars rörelse främst. Det gick som det gick.

En viktig anledning till att det så kapitalt misslyckade projektet tilläts är geografin. När diskussionen om inglasningen – eller ”utglasningen” som kritikerna kallar den – av Sergels torg blossade upp igen 2007 uppmärksammades protesterna av tre av de fyra rikstäckande dagstidningarna. Aktionsgrupper slog till på Plattan. Skönhetsråd yttrade sig. Storföretag som ägde fastigheter i närheten markerade sin ovilja. Alla tänkbara forum utnyttjades för att skapa opinion – och generera granskning, kontroll och noggrannhet.


I småstaden finns inga aktionsgrupper, få offentliga forum och, kanske framför allt, ingen organisation med auktoritet och sakkunskap. Motståndet blir kraftlöst och saknar arena. När offentliga ytor exploateras kan man bara hoppas att någon bygger en missnöjeskamel.

Precis före nyår sattes ett staket upp i kanten av torget. Innanför det grävdes en oförarglig liten grop, vari ett betongfundament nu har gjutits. Anledningen är tydlig: Sjaelsö kallar gropen för ”byggstart” och hoppas därmed ha uppfyllt sin del av avtalet. Godkänns byggstarten återgår inte köpet, och torget förblir en fri handelsvara – en pusselbit i marknadsekonomin på samma vis som en läsk eller ett par skor – som enligt de senaste uppgifterna ska bli ett sexvånings hyreshus. Frågan om huruvida kommunfullmäktige ska bry sig om vad invånarna tycker är återremitterad till kommunstyrelsen.

Socialdemokraterna i Bollnäs beslutade nyligen att ge kommunalrådet Olle

Nilsson-Sträng sparken. Han är, efter 32 år, en belastning för partiet. Särskilt ett valår. Nilsson-Sträng – som ändå sitter kvar mandatperioden ut – säger sig vara ledsen över att partiet inte tycker om hans sätt att sköta saker, men ”ibland måste det gå undan”.

Och kamelen stod kvar på torget tills den föll isär, eftersom kommunen ansåg att de inte kunde flytta den. Det skulle vara att göra ingrepp på privat mark.