ÅSIKT

En mjäkig omoral på Drottningholm

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: Bo Ljungblom
KULTUR

Vid mitten av 1600-talet rådde hos oss i det protestantiska Norden extrem moralkontroll. På Italiens operascener kunde man däremot släppa loss en omoral som än i dag säkert känns djupt vederstygglig för en rättrogen nordisk kristdemokrat. Det stora operamästerverket från den här tiden, Claudio Monteverdis Poppeas kröning, handlar om hur den maktgalne kejsar Nero blivit våldsamt tänd på den sexiga strebern Poppea, landsförvisar sin drottning Ottavia och dömer sin protesterande lärare Seneca till döden.

Operan avslutas med en bedövande vacker kärleksduett mellan Nero och den nykrönta Poppea, Amor vinkar triumferande åt publiken, medan La Virtù, dygden, slinker undan med svansen mellan benen. Hela den här operan pekar finger åt all anständighet och moral, och det genom en oavbrutet genial musik som utan invändningar står på omoralens sida.

När Johanna Garpe sätter upp denna ännu efter 365 år heta operapotatis blir dock resultatet inte så utmanande. Här betonas i stället lust, elegans och ironi. Det är ofta rätt kul, men den problematiska omoralen reduceras till en angenäm teaterlek, lagom anpassad till den märkvärdiga gamla Drottningholmscenen. Men det sker utan det machiavelliska bett, som Poppeas kröning brukar få i en riktigt bra föreställning.

Mark Tatlow och hans elva i och för sig utmärkta instrumentalister kunde också ha drivit på med ett nervigare spel.

Den kyliga sensualismen i Ingela Bohlins så välbehandlade sopran är perfekt för Poppeas parti men gick inte lika perfekt ihop med Neros, Charlotte Hellekants, åtminstone före paus aningen vassa mezzo. Lars Arvidson utnyttjade väl möjligheterna till sköna baslegaton som Seneca, den ende anständige personen i rollgalleriet. Matilda Paulsson kunde däremot med sin fina röst ha fått den olyckliga men lönnmordsbenägna Ottavia och hennes berömda Addio Roma att blomma ut ännu bättre, medan jag satte ett plus i kanten för en för mig ny sopranbekantskap, Malin Christensson, och hennes vitalt klingande Drusilla.

Lennart Bromander