ÅSIKT

Fräls oss ifrån sexet!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ANN CHARLOTT ALTSTADT gör upp med gamla normer
– och nya

1 av 7

Det är viktigt att man blir kåt, berättar Carolina Gynning i Hänt i Veckan (nr 27 -07). Hon avdramatiserar sin frispråkighet med att varenda tidning skriver om sex. Ja, vi får dagligen bevis på att vår tid är extremt sexfixerad. Medierna ger oss orgasmtips, lär ut sextekniker och serverar sexvaneberättelser medan porrfilmsestetiken har blivit populärkulturellt allmängods. Vi anropas dagligen av den sexualiserade reklamen och löpsedlarna sexchockar. Veckorevyn har lärt tjejer att klä sig som powerslampor, nyligen haft reportage om den lyckliga horan Veronica och har naturligtvis liksom utviksmagasinet Slitz haft analsexundervisning. På MTV juckar halvnakna kvinnor och skakar rumpa. Allt medan kändisar offentligt sexavslöjar om hur de miste oskulden och hur många partner de haft.

I antologin Queersverige (Natur & Kultur 2005) ställer Don Kulick, professor i socialantropologi, frågan varför queer gjort en sådan succé i Sverige. Han förklarar det med kopplingen till feminismen och dess starka ställning, vilken han beklagar eftersom det gjort att dess sexradikala sida hamnat i skymundan. Jag vill tvärtom hävda att sexradikalismen blivit vår officiella sexualmoral men att den också innebär tvingande normer.

Socialantropologen Gayle Rubin analyserade i Thinking sex (1984) vårt samhälles sexhierarkier och definierade därmed hur Kulick och andra queerforskare kom att tolka sex och makt i vårt samhälle. Rubin menar att vår kultur betraktar det heterosexuella samlaget i kärnfamilj som normen för god och därmed godkänd sex, avvikelserna från denna heteronorm förkastar samhället som fel och onaturligt.

Men Rubins sexhierarki och maktanalys är överspelad. I dag trumpetar medias krönikörer, experter, rådgivare, programledare samstämmigt ut ett sexradikalt allomfattande evangelium – allt är tillåtet bara du inte skadar någon annan och det sker frivilligt.

Torsk–hora-relationen fördöms dock i Sverige. Men inte på grund av, som Kulick med flera hävdar, sexsäljeriets brott mot heteronormens kärlekspåbud. Utan för att den misstänks kränka våra två sista officiella sexualtabun – de om skada och frivillighet.

Inget har betytt mer för sexradikalismens seger än den kommersiella televisionens genombrott i slutet av 80-talet och det är den ständigt expanderande marknaden som släppt ut sexet ur garderoben. Det förändrade medielandskapet som följde, med ökad konkurrens och redaktionellt material skräddarsytt för annonsmarknaden, innebar en extrem fokusering på minsta gemensamma nämnare hos läsarna och tittarna. Det är, som alla vet: sex.

För exempelvis den alltmer dominerande och moralnormerande nöjesjournalistiken är det värsta sexbrottet i dag att, som Britney Spears, vara plufsig och ha fel kläder. Medan det är okej att som Lindsay Lohan knulla runt, supa, knarka, blotta sig och vara ihop med en kvinnlig dj. Teveserien Sex and the city talade om för miljoner flickor/kvinnor vad som är viktigast i livet – att shoppa och att ha sex. Framväxten av dessa två beteenden, som konstituerande för den moderna västerländska kvinnan, är intimt förknippade med varandra.

För marknaden har inte bara raserat den puritanska sexualmoral som 60-talets sexradikaler stångades mot utan också de kvardröjande resterna av 70-talets anti-kommersialism. Det personliga är inte längre politiskt utan patetiskt och när offentligheten fylldes med shopping, kändishysteri och privatlivsgeggande blev sexradikalismen den ideologi som kunde samla massorna till reklamen. Då sexet är själva lockvaran går det inte an att tala om preferenser i termer av rätt och fel.

Krönikörerna, terapeuterna, experterna och programledarna får inte skrämma bort oss från annonserna med auktoritär ton, i stället har de blivit våra bästisar som kittlar med intimitet. I TV 4:s Sexinspektörerna fick vi till och med följa de hjälpsökande paren ända in i sängkammaren så vi kunde höra ljuden och skymta kropparna. Kanal 5:s sexprogram Fråga Olle belyser också att gamla sextabun är brutna i allians med privatlivsexploateringen men också med kändiskladd. På hemsidan finns exempelvis den obligatoriska onaniskolan och presentationen av olika ställningar. Men det är kändisgästernas avslöjanden som är den stora attraktionen, vissa kända män har exempelvis smakat sperma. På hemsidan lockas vi också av att en av gästerna har pruttat under sexakten och på webbteve ser vi Idol- Danny få orgasm.

Men sex är inte bara intimunderhållning. Befrielsen av den kvinnliga sexualiteten har också blivit ett kommersiellt projekt som alltid legitimerar sexexponering. För kvinnans rätt att vara sexig är både ett kommersiellt diktat och ett queerfeministiskt imperativ. TV 3:s sexprogram, Lustgården, med två kvinnliga programledare, var förvillande likt en veckotidning med dess obefintliga skillnad mellan peppning och normerande påbud. Programledarna talade i varje program om för oss att de var snygga, tjejerna i publiken var också snygga, till och med RFSU-experten var snygg, åtminstone i ett program. I vinjetten såg vi den unga kvinnliga publiken på väg till studion. De passerar en säkerhetskontroll och i röntgenapparaten syntes de två attributen för en snygg frigjord kvinna av i dag – handväskan och dildon. Programledarna talade förstås om för oss att tjejsex är helt okej. Men de visade också entusiasm över att kvinnor haft gruppsex, uppfyllde en kvinnas dröm om att bli sexigt nakenfotad och hyllade det sexiga underklädesmärke som etablerat sig i Sverige.

Alla sexualiteter och dess idéer är sociala konstruktioner som kan sägas producera tvingande föreskrifter. Problemet i dag är inte att kvinnor inte törs stå för sin sexualitet, utan att de sexradikala normerna påbjuder henne att agera som om ett jämställt maktbefriat sexutopia redan är här. Problemet är då inte att kvinnan inte får knulla runt, utan att hon måste det för att få ett värde som kvinna. Problemet är inte att kvinnor inte får njuta av sex, utan att hon måste fejka orgasm eftersom det är hennes kulturella uppdrag att älska sex och att vara århundradets knull.

Vi lever i ett patriarkat där kvinnorna inom alla områden och relationer är underställda män, så hur skulle sexualiteten kunna vara en frizon för kvinnlig frigörelse? Kvinnor har fortfarande sex för att på olika sätt behaga, få bekräftelse och värde som kvinna. Sexualiteten är inte det första utan antagligen det sista som kommer att förändras på väg mot jämlikhet och jämställdhet. Till dess riskerar sexradikalismen att bli en kvinnofälla som kräver offer.

Veckotidnings- och feministqueerklichén – den sexuellt triumferande kvinnan – har fötts av ett nyliberalt samhälle med postmodernistisk överbyggnad som säger oss att vi själva kan välja vår identitet, livsstil, och att vårt språk skapar världen. Därför betraktas mina påståenden, av vissa feminister, inte som en verklighetsbeskrivning, utan som en kränkning av kvinnan. Det är jag som gör henne till ett offer och förminskar henne, inte de tvingande kulturella, sociala och ekonomiska strukturer som omgärdar sexualiteten, även utanför heterosamlagets kärnfamilj.

Queer är förvisso en teori om sex och makt, men utan andra hållpunkter än heteronormen och dess avvikelser. Därför betraktas exempelvis den sexuellt utmanande kvinnan, bögen och den lyckliga horan som subversiva identiteter med kraft att hota den rådande sociala, ekonomiska och politiska ordningen. Men dessa identiteter är också mediernas kommersiella mjölkkor och hotar inte makten mer än ett heteropar i missionärsställning en lördagskväll.

Sexualiteten är systembevarande i sin oförargliga ofarlighet, därför tog Mona Sahlin knullborgarmärket på förra pridefestivalen, därför ser vi politiker från alla läger trängas i prideparaden. Sex är en harmlös politisk projiceringsyta för radikalitet och engagemang när de stora frågorna om maktförhållandena i samhället tycks vara avgjorda. Göran Persson har belysande sagt att han hellre kallar sig queer än kommunist, vilket speglar långtgående politiska förändringar i Sverige. Queersuccén går hand i hand med att till och med vänstern frånsagt sig möjligheten till social ingenjörskonst för att förändra samhället. Vad finns då kvar att strida för? I stället för klasskamp handlar det nya stora projektet om kamp för livsstil, kultur och identitet.

Men kulturer och identiteter består av individer som kanske förtrycks, far illa eller begränsas av dess regler. Stödjer eller hyllar du kulturer eller identiteter hamnar du snart i hämmande skönmålningar, idealiserade klichéer – eller så producerar du själv tvingande normer oavsett om du tillhör en minoritet eller ej.

Men vi behöver faktiskt inte ta ställning för identiteter eller kulturer, utan i stället bör vi diskutera handlingar. Med universella värderingar kan vi hävda allas rätt till sin sexualitet oavsett begär, kön, hudfärg, fysisk eller psykisk förmåga så länge det sker frivilligt och ingen tar skada. Men också rätten till sin sexualitet utan tvingande normer, vare sig de är puritanska eller sexradikala.

Ann Charlott Altstadt