ÅSIKT

De for till Irak med en låda demokrati

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MALIN KRUTMEIJER om ett genialt självmordsprojekt

Foto: Danskarna Claus Beck-Nielsen och Jonas Rasmussen reste runt i Irak i tre veckor med sitt "nomadiska parlament".

I januari 2004 gick två danskar över gränsen från Kuwait till Irak. Med sig hade de en aluminiumlåda med texten ”Demokratin: destination Irak”. De hade bestämt sig för att dra sitt strå till George W Bushs befrielsestack, och ta ansvaret för att demokratin verkligen nådde irakierna. Vilka kunde väl vara bättre skickade än två européer, naturligt utrustade med den gamla goda världens värden?

I tre veckor reste Claus Beck-Nielsen och Jonas Rasmussen i det invaderade Irak tillsammans med tolken Adnan Alshamari och hans kusin Emir. De slog upp sitt medhavda ”nomadiska parlament” i form av ett tält med uppklippta sidor, placerade aluminiumlådan i centrum och bjöd in till demokratidiskussion. Det är ett av de senaste årens mest våghalsiga och intressanta konstnärliga projekt.

Upphovsmannen Claus Beck-Nielsen är en hal ål som experimenterar med teater, konst och litteratur i det tämligen tättbefolkade gränslandet mellan fiktion och dokumentär. Han ”dog” till och med 2001, bara för att raskt återuppstå som förvaltare av det egna konstnärliga arvet.

Det gäller alltså att lyssna ordentligt efter alla stämmor när han drar igång sin underhållningsorkester – och Claus Beck-Nielsen har en tonträff som få andra. Resan i Irak resulterade bland annat i en jazzig och intelligent teaterföreställning i Köpenhamn. Romanen Självmordsaktionen är ännu vassare.

Här skapar författaren en enastående fördjupning genom att dela sig i två: vi guidas genom boken av en kallsinnig röst från framtiden som utvärderar ”Nielsens” alltmer desperata fältanteckningar. Den intrikata konstruktionen kittlar med lätt hand fram ett dubbelt medvetande hos läsaren, som finner sig ömsom tilltalad direkt från undantagstillståndets kaos, ömsom uppfordrad till analys och rannsakan. Resultatet är på en gång en skakande inifrånskildring, och en självkritisk, ofta hejdlöst rolig, diskussion av resans egentliga motiv. Var den kanske mest, som den oförsonlige kommentatorn menar, en ack så tidstypisk ”short reality show-off”?

Bokens Nielsen hävdar sitt syfte: att med det goda samtalet som enda vapen förankra demokratin och ”övervinna varje motstånd, varje skillnad”.

En välregisserad drömfajt, en universalistisk rumble in the jungle för 2000-talet: se två europeiska intellektuella snacka ner hela Bagdad! Det urartar förstås till ett förvirrat euro- och egocentriskt fäktande – och till ett haveri av djupare slag för åtminstone Nielsens vidkommande.

Irak är utbränt, fyllt av okända skrämmande ljud, stridsvagnar och kulsprutebeväpnade tonårspojkar som visar sig tillhöra poliskåren. Rasmussen intar obesvärat rollen som rakryggad Stanley på promenad i mörkrets hjärta med bjudcigaretter i bröstfickan. Nielsen däremot sticker näsan i blöt överallt och måste för sitt eget bästa – och till sin förbittring – gömmas undan i en palestinasjal. Parhästarna hamnar alltmer i otakt.

Men de samtalar faktiskt med irakier. Nielsen blir euforisk när medlemmarna i en författarförening talar om ”alla de europeiska författare jag aldrig har läst!”, men oftare är han frustrerad. Var är kvinnorna? Och var tusan är fundamentalisterna? Han ska ju skriva om det här och då duger inte de många skamlösa entreprenörer som vädrar morgonluft i krigstillståndet. Amerikanerna är ett än mer främmande folk: härstammar de fyrkantiga överkroppar som sticker upp ur stridsvagnar verkligen från européer? ”Hur har de kunnat bli så stora på bara tvåhundra år?”

Varenda irritation tvärvänder tillbaka och vajar som ett anklagande finger framför Nielsens eget ansikte. Den privilegierades kolonialt färgade skuld växer parallellt med frustrationen och främlingskapet. Hans idoga internetdagboks­skrivande ter sig lika förljuget som nödvändigt i en tillvaro med alla reglerna satta ur spel. Till slut kreverar Nielsen. De eviga kulsprutorna låter bara, skriver han, som ”två tanter som står och snackar vid dagens slut”.

Man kan hoppas att samtalet inte slutar där. Att översätta den här boken och ge ut den i USA och Irak vore en logisk fortsättning.