ÅSIKT

Alltid radikal, alltid älskad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Idag skulle Cornelis Vreeswiijk fyllt 70 år

1 av 2 | Foto: Cornelis Vreeswijk blev bara 50 år. I år skulle han ha fyllt 70. Bilden är tagen 1968.

Jag går ofta genom Katarina kyrkogård, mest för att morsa på Cornelis. Vi är många som gör det, varje dag smyckas gravstenen med olika hälsningar: cigaretter, stämskruvar, mynt, snäckskal, armband av plast. En pava med några centi­liter bottenskyla åt den självförbrännande, ständigt törstige, artisten. Jag brukar klappa stenen, berättar nåt jag tycker vi båda behöver veta, och har sedan länge slutat generas över detta mitt förmoderna, osvenska, förhållande till någon jag aldrig kände men heller aldrig slutat sakna.

När jag är glad lyssnar jag på Cornelis. Likaså när jag är ledsen. Känner jag mig ensam, är kärlekskrank eller vill höra en rolig skröna, spelar jag Cornelis. Vacklar jag i mitt skrivande är han min bästa vän, som med sitt sociala patos får det allvarsamma kravet på solidaritet att låta som karnevalesk samba.

Med sin omväxlande och rika produktion har Cornelis gjort låtar för alla och envar, men genom hela vis- och poesi­skatten pulserar en radikalism som ofta förbises av dem som sätter ihop samlingsboxarna och best of-plattorna. Okänd är till exempel Till Riksbanken från den helt politiska lp:n I stället för vykort (1974), en satir över korporativismen som träffar socialdemokratin lika mycket som kapitalet. De flesta kan några rader ur Brev från kolonien (som Cornelis avskydde att sjunga), men få är bekanta med hans tolkningar av Victor Jara.

Det är mycket som har hänt sedan Cornelis dog 1987. När han levde var det fortfarande en självklarhet att vissa likt Polaren Per var tvungna att gå till Socialen, liksom att det fanns en Social att gå till. De som en gång skilde ut sig inom borgerligheten genom att äga ett visst mått socialt samvete, är i dag humanismens främsta fiender.

Liberalernas krav på språktest för svenskt medborgarskap var en gång en verklighet som drabbade Cornelis. När myndigheterna – som för övrigt säkert inte hade en aning om att hans efternamn uttalas ”Frejsvejk”) – krävde intyg av andra på att herr Cornelis Vreeswijk behärskade svenska språket, bestämde han sig för att behålla sitt holländska pass. Och den som tror att en statligt sanktionerad litteraturkanon är medlet att göra ”svenskar” av alla förortskids, bör veta att Cornelis som nyanländ trettonåring fick betyget med beröm godkänd i svenska – efter flitig läsning av Fantomen.

Med visor som Cylinderhatt är Cornelis aktuellare än nånsin – ”visst är vi alla lika, men somliga är rika”. Bara att tilltala alla ”medborgare” är ett attentat i tider när klassamhället inte längre kan maskeras med ”kostymer av demokratiskt snitt”. Orden från 1974 om USA:s massaker i Vietnam, ur Till Jack, kan tyvärr lika gärna gälla för Irak, Afghanistan och Palestina:

Nu kommer morgonen

över ruinerna

och genast startar man

grävmaskinerna.

Säg varför är det sånt gråt och skrik?

Man räknar lik. Man räknar lik.

Det är en lika ofattbar som smärtsam insikt att Cornelis inte blev äldre än femtio år. I dag skulle han ha fyllt sjuttio, inte heller det någon ålder, och vi är många som uppvaktar honom på våra egna sätt. Cornelis grav är en anslagstavla av hemligheter och uppmaningar. Senast jag hälsade på honom hade någon lagt en lapp med den trösterika besvärjelsen ­

”I himlen finns ingen timlön”. Vad jag skriver på min lapp i dag vill jag inte avslöja här, men jag vet att fler än Cornelis kommer att läsa den.

Tidigare artiklar

Åsa Linderborg