ÅSIKT

Sillstryparn, kom tillbaka!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Doing the omoralisk schlagerfestival I kväll kommer också ANN CHARLOTT ALTSTADT att titta. Men hon minns en smartare tid.

Foto: PEA BJÖRKLUND
Nynningen spelar schlageralternativ på Storängsbotten i Stockholm: i förgrunden Tomas Forssell (som sedan blev pappa till Gry), Ulf ”Sillstryparn” Dageby och sångerskan Eva Wilhelmsson.

Nu när melodifestivalen står ohotad som nationell symbol, med medieprioritet rymdfärd, är det svårt att föreställa sig att den en gång var satt under attack. För länge sedan, i en avlägsen galax, sjöng Sillstryparn "Doing the omoralisk schlagerfestival på en alternativ motfestival som samlade 800 artister och 12 000 åskådare. Han sjöng om ”cyniska svin” och ”fascistkärringkjolen” och de många kritiska rösterna lyckades till och med stoppa Sveriges deltagande i schlagerfestivalen följande år. 1976 tackade tv nej med motiveringen att den musik som presenteras var ”?minsta gemensamma nämnare för pseudoeuropeiskt musikliv där den nationella och artistiska egenarten är utslätad.” Idag när alla vill tralla skulle väl Ulf Dageby, Sillstryparn själv, ställa upp om han fick rätt låt, som det heter.

De gamla tidningsklippen från festivalens ansatta 60-70-tal får mig att känna som en arkeolog som hittat märkliga rester av, ja vadå? En gammal utdöd högkultur eller en trångsynt värld av tokstollar? Tänk att festivalen en gång dömdes ut som en ”pseudohändelse” och ”kommersiellt jippo”. Den kritiserades för att musiken var ”likriktad” och texterna ”förljugna”. Allan Fagerström, Aftonbladets gamle kultur- och chefredaktör, skrev 1967 att festivalen var ”Den skamlösaste exploatering av ett legitimt nöjesintresse som jag någonsin upplevat”. En mening som måste vara totalt obegriplig för alla födda efter 1980. Det betyder att det är fel att vissa tjänar pengar på att människor vill ha kul. Idag tjänar vissa på att vi måste få vård och gå i skola och finns det något annat sätt att ha kul?

Till och med journalister, som år efter år bevakade festivalen, krävde att den skulle skrotas som totalt meningslös och ”skvalande avföring”. Aftonbladets Åsa Moberg känner, i en tidstypisk krönika, vämjelse och tomhet efter att tillsammans med 500 miljoner tittare sett Abba vinna med Waterloo i Brighton 1974. Hon kallar det ”en fyllefest för barbiedockor”. Men huvudkritiken mot festivalen handlade, precis som debatten idag, om public service-mediernas uppdrag. Är det verkligen den skattefinansierade televisionens uppgift att betala för och ge programtid till reklam för skivbolagen? Ska public service bekosta kommersiell underhållning medan anslagen för samhälls- och kulturprogram minskar?

1969 anmälde några musiker Sveriges Radio för brott mot Radiolagen eftersom SR samarbetade med skivindustrin.

Man lurar folk att lägga ner tid och pengar på att skriva låtar som inte har en chans att nå vinnarplats, ansåg anmälarna. Bolagen för nämligen fram etablerade bidrag som är knutna till dem och ger god avkastning. Det är alltid samma inneklick som är med i finalen (19 feb 1969).

Relevant, någon? I dag har Christer Björkman sytt ihop en perfekt deal för låtskrivare – skivbolag med public service som sponsor och Geson får av någon anledning skriva vartannat bidrag. Protesterna uteblir. Men Abbas seger i Brighton drev frågan om public service-mediernas kommersialisering till sin spets då Sverige blev värd för miljonevenemanget. En rad organisationer gick samman för en jättelik protest 1975 då EM-tävlingen avgjordes i Älvsjös mässlokaler. Men det var inte enbart den alternativa musikrörelsen som formerade sig mot ”PR-cirkusen”. Stockholms landsting och Stockholms kulturnämnd gav ekonomiska bidrag till motfestivalen. Bland andra Sveriges körförbund, Teaterförbundet, Filmcentrum, Rikskonserter, Kulturrådet, Sveriges Radios producenter, symfoniorkestrar plus spelmän och jazzmusiker anklagade public service för att inte agera motkraft till den kommersiella kulturen som likriktar smaken och utplånar särdrag.

”Här börjar en musikrevolution”, ropar Aftonbladets rubrik från den stora demonstrationen 1975 med fioler och nyckelharpor i täten.

”Den kommersiella tvålmusiken kommer inte från folket”, säger Bernt Staf på Sergels torg.

Men nej. Detta var inte början utan slutet. Den svenska vänstern hade mött sitt Waterloo. ”The history book on the shelf / Is always repeating itself” – citatet är varken från Hegel eller Marx utan från segraren, Abba-managern Stikkan Andersson.

Festivalen vann men falnade med tiden till en angelägenhet för svenssondelen av arbetarklassen och bögar. Själv har jag har tittat engagerat sedan barndomen men mer sporadiskt nu när festivalen gått från töntironiskt tittande till hype och muterat till en gigantisk genrehybrid. Melodifestivalen är en temp i samtidens armhåla och den säger oss att vi lever i ett extremt konkurrenssamhälle. I år har tävlingsmomentet skruvats åt så att deltagarna i Andra chansen mötte varandra två och två i duellform.

Man kan inte tävla i musik, löd stridsropet från de oppositionella på 60-70-talen. Jodå, dokusåporna har lärt oss att det till och med är lönsamt att låta folk tävla i taskig personlighet. Det är länge sedan det var provocerande att melodifestivalen skulle vara en kommersiell produkt. Marx varufetischism har tagits till en ny nivå när vi alla är varumärken indragna i en livslång tävling på marknaden. Ett förhållande som beskrivs utan politiska förtecken som en del av nöjes- och livsstilsjournalistiken.

Liberalismens paradox – ju mer marknad desto mer konformitet – visar sig inte minst i att alternativrörelsens åsikter i dag är totalt utplånade från offentligheten. Men i åratal debatterades exempelvis frågan om musik och politik hängde ihop i schlagersammanhang. Portugals bidrag 1975 handlade om revolutionen och 1977 skulle österrikarna i Schmetterlinge skänka sina eventuella vinstpengar till ett arbetarkollektiv. De ville vara en motvikt till den ”borgerliga sirap” som rann ur tv:n. I år handlar Israels bidrag om ett militärt terrorhot från Palestina och/eller Iran. Jag undrar om det ens kommer noteras i Sverige, för det var inte ens någon som hörde att det fanns en politisk låt med i startfältet.

Magnus Uggla häcklade konsumtionssamhället i För kung och fosterland med en text som inte stod långt efter 70-talets alternativmusik. Vi lever i en skenbart apolitisk tid, därför fick Magnus Uggla skit av journalister för att han hade kränkt polacker när han istället satiriserade den konsumtionsgalna medelklass som köper sådana. Eftersom klassamhället sägs ha avskaffats så blir folk inte längre förtryckta utan kränkta. Men då det saknas maktanalys påstås människor blir kränkta lite hur som helst, för att skapa rubriker.

I kväll tittar jag med gamla norrköpingskompisar. Få av mina nära vänner i Stockholm kan uppbåda det engagerade nödvändiga pratet om konstiga frisyrer, dåliga låtar, plagiat och falsk sång. Den nya exploateringen, som inte fanns på Sillstryparns tid, är att den sortens struntprat lyfts upp till det offentliga samtalet. För kommersialismen har gjort att pressen hänsynslöst börjat mobba de felklädda, och misslyckade. Den pekar ut de som påstås nakenchocka, bojkotta, fly, rasa, håna, bli kränkta, bryta ihop och göra fiasko. Men en rimlig civilisationsnivå kräver att skitsnacket, liksom religionen, måste förbli en privatsak.

Sillstryparns tid var mycket smartare än vår och det vet den ansvarstagande delen av borgerligheten också. Kravet på litteraturkanon är inget annat än ett svar på den högt drivna kommersialiseringen av samhället. Reklamkanalernas programtablåer och publiksiffrornas normerande makt över public service får borgerligheten att höja rösten för bildning och kunskap, vilket står i motsättning till den marknadsprincip de förespråkar.

Ingen behöver ha efterfrågat skvalradio, som det hette på 70-talet, den införs ändå för att marknadens princip kommit att genomsyra hela samhället och den söker upp minsta gemensamma nämnare och förstör resten.

Sillstryparn, kom tillbaka!

Ann Charlott Altstadt ([email protected])