ÅSIKT

Så ofarlig är förorten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Petter Larsson om statistiken som krossar myten om laglösa zoner utanför storstäderna

Foto: fel bild Mediernas rapportering från utsatta förorter är ofta alarmerande – men risken att råka ut för brott där är bara marginellt större än i resten av landet, visar statistik från Brå. Däremot är otryggheten större.

Gummikulor, vattenkanoner, utegångsförbud och skyhöga skadestånd. Det har rasslat till rejält i den repressiva verktygslådan när borgerliga politiker och debattörer den senaste tiden givit sig in på högerradikal mark för att knäcka kriminaliteten i landets fattiga förorter.

På den här sidan Atlanten lär det väl inte finnas en sociolog eller kriminolog som håller med dem, men vad tusan, väljare är till för att vinnas.

I botten ekar den rapport från polisen som 2014 pekade ut 55 av landets bostadsområden som mer eller mindre styrda av kriminella nätverk och som snabbt blev en visklek. Snart kunde man läsa att det fanns no go-zoner i Sverige, och i utlandet spreds ryktet att de dessutom styrdes av sharia-poliser. I själva verket fanns inget stöd för något av detta i rapporten.

I december kom polisens fördjupning. Då hade områdena reducerats till 53 varav femton ”särskilt utsatta”. Det helt dominerande problemet, förstår man, är att grupper av unga män bråkar med varandra om försäljningen av cannabis. Här vimlar av enskilda iakttagelser: ”Det förekommer att … det har hänt att … det finns uppgifter om”, och så vidare. Hårda fakta är däremot mer sällsynta och man gör inga försök att beskriva kriminalitetens omfattning.

Dessbättre har Brottsförebyggande rådet inom ramen för ett annat projekt, Urban 15, tagit fram specialstatistik för femton av dessa bostadsområden. De flesta av dem är vad polisen beskriver som ”särskilt utsatta”, och resten är vad polisen kallar ”utsatta”.

Om man för ökad statistisk säkerhet slår samman svaren för åren 2006 till 2014 till medelvärden kan man sedan jämföra dem dels med de kommuner i vilka problemområdena ligger, och dels med riket som helhet.

I problemområdena utsattes i snitt 15,1 procent för rån, misshandel, sexualbrott, hot, bedrägeri och trakasserier varje år. Motsvarande andel för de kommuner i vilka de dessa områden ligger var 14, 1 procent. I hela riket var det 11, 7 procent.

Tittar man bara på misshandel, hot och personrån så ligger problemområdena med 7,7 procent rent av lägre än kommunerna på 8,1 procent, men lite högre än rikets 6,5 procent.

De största skillnaderna gäller egendomsbrott, till exempel stöld, där 15 procent av personer i problemområdena drabbats, mot 12,6 i kommunerna och 10,6 i riket.

Det är med andra ord lite mer kriminalitet i problemområdena. Men de är inga andra världar. Du löper bara någon dryg procentenhets större risk att bli misshandlad eller rånad i områden som Bergsjön, Rosengård eller Husby än på slumpmässig plats i landet.

Talet om den osedvanligt utbredda misstron mot polisen i förorten verkar också aningen överdrivet. I problemområdena säger sig 51,4 procent ha mycket stort eller ganska stort förtroende för polisens sätt att arbeta, mot 59,1 i kommunerna och 61,3 i riket som helhet.

Däremot utmärks dessa områden av att folk känner sig otrygga. Drygt var femte uppger att brottsligheten påverkar deras livskvalitet - dubbelt så stor andel som i kommunerna och tre gånger så stor som i riket. Mer än ­fyra av tio känner sig otrygga om de går ut på kvällen, också dubbelt så mycket som i kommunerna och närmare tre gånger så mycket som i riket.

Kanske beror det på att brottsligheten är mer synlig?

I polisrapporterna talas om att ­handeln med narkotika sker helt öppet, och man kan ju tänka sig att gäng av unga män som står och hänger eller beter sig illa eller hotfullt, kan sprida oro även om de inte begår några brott.

Det talar i så fall för att den polisiära lösningen snarast stavas narkotikabekämpning och synliga lokalpoliser med lång uthållighet

Men möjligen måste rädslan också tillskrivas den ivriga medierapporteringen, där varje stenkastning kan bli en riksnyhet, och den alarmism som politikerna sprider med sitt tal om gummikulor.

ARTIKELN HANDLAR OM

Brott