ÅSIKT

Tankegångar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ulrika Stahre läser Passagearbetet - en av de mest citerade essäerna i modern tid

Foto: Galerie Vivienne från 1823 är en av Paris alla passager. Walter Benjamin tog dem som utgångspunkt i sin klassiska essä ”Passagearbetet”.
Foto: Walter Benjamin (1892–1940) Tysk filosof, litteraturvetare och konstkritiker. På grund av sitt ­judiska ursprung tvingades han i landsflykt och bodde bland annat i Paris.

Walter Benjamins Passagearbetet kan vara en av de mest citerade essäerna i modern tid. Eller vad man ska kalla denna hybridtext. Essä, absolut. Klippbok, kanske. Interaktiv hypertext? Anakronistiskt. Men Passagearbetet är rent unikt framåtblickande, i ett par uttalanden om senare tiders människor, men framför allt till sin form: montaget.

Att läsa en bok som inte är sammanhållande skriven blir ungefär som att surfa planlöst, läsa lite här och där, skrapa på många ytor för att plötsligt nå ett djup. Det är, kort sagt, en läsning som kan ske helt på ens egna villkor. Du blir inte ägd av texten.

När Atlantis förlag nu publicerar Passagearbetet i en nätt tvåbandsupplaga på drygt 1 200 sidor (band 2 är en brevutgivning) är det vad som brukar kallas en kulturgärning.

Walter Benjamin (1892-1940), judisk intellektuell och frihetlig kommunist, flydde 1933 Tyskland för att finna en fristad i Paris. Under den tyska ockupationen tvingades han vidare, målet var USA men hans sista stopp blev den spanska gränsstaden Portbou, där han hotades med att skickas tillbaka till Frankrike. Troligen tog han sitt liv där, i september 1940. En manusbunt fanns i hans väska men ingen vet ännu säkert vad den innehöll. Det som skulle bli Passagearbetet hade han lämnat i vännen Georges Batailles vård.

Benjamin hade forskat på de parisiska passagerna sedan slutet av 1920-talet men blev aldrig riktigt klar (blir någon någonsin klar?). Bevarat är ett par essäer och fragment av olika längd och djup. Upprepningar, hugskott, citat, bearbetade tankar och rent genialiska iakttagelser avlöser varandra.

Oavslutade projekt är lockande. Mänskliga. Berättelsen om hur Benjamins arbete avbröts, den totala närheten till Europas såriga 1900-tal - allt finns nedgrävt i fragmenten, i den skarpa blicken även på samtidens strukturer.

Ämnet är på en nivå Paris passager. Galleriagångar, byggda under 1800-talet, som gick rakt igenom byggnader, hade ljusinsläpp från takfönster och som hyste allt från butiker till kontor. Dessa passager (tänk Birger Jarlspassagen i Stockholm) fungerar som lackmuspapper för studier i mode, prostitution, flanörer, stadsbyggnad, byggnadsteknik, historieskrivning. Människans lust och längtan i staden.

Det finns städer och byggnadskulturer med liknande passager, en orientalistisk inspiration från basaren måste ha funnits i Paris, och även senare byggda storstäder som Aten är fulla av passager, genvägar, hemliga gångar med lika hemliga kontor. Svala skyddsrum. Passagerna i Paris skyddade flanören från regn och gav upphov till möten, både bland människor och butiker.

Benjamin skriver, att på 1830-talet ansågs det elegant att ta med en sköldpadda på promenaden. En vink om flanerandets loja promenadtakt. En flanör hinner se - jo, vi är långt från stavgångens och de fettbrännande promenadernas tid.

Passagearbetet har en huvudperson: självaste flanörernas flanör Charles Baudelaire. Honom hade Benjamin redan både översatt och skrivit om, hans poesi är hemmaplan. Som flanör blir han en mänsklig motsvarighet till passagerna, så oansenliga utanpå och så livfulla inuti, som ”hus eller gångar vilka - liksom drömmen - inte har någon utsida”.

Passagerna, och Paris, är förstås fullt begripliga också utan kroppsliga metaforer och Benjamins analys av den stora stadsomvandlingen på 1860-70-talen under Haussmanns ledning står sig. Då förstördes åtminstone ett par av passagerna, enorma boulevarder las ut och skapade det kommersiellt möjliga Paris. I revolternas huvudstad skulle gatorna bli för breda för att barrikader skulle kunna byggas, och tillräckligt breda för snabb militär utryckning.

Det är befriande att läsa något så anspråksfullt som Passagearbetet. Den lilla tråden, stadsbyggnadsdetaljer i Paris, rullas sakta ihop till enorma nystan där hela världen ser ut att rymmas. Ibland finns där en nästan störande profetisk exakthet: människor kommer i en framtid att bli alldeles splittrade av för mycket nyheter, och medelklassen kommer att fortsätta jubla över ljus och luft som man vunnit i en snabb stadssanering. När de som fått det sämre tvärtom saknar röst.

Montaget som form är mer aktuell nu än på länge: teateruppsättningar som Min kamp och April i anhörigsverige, filmer som Laurie Andersons Heart of a dog. Kanske ska återutgivningen av Roland Barthes Kärlekens samtal också räknas till montagevågen.

Alla bryter de upp kronologier, struntar i slutsatser - eller strösslar slutsatser, lite beroende på hur man ser det. Framför allt undviker de den alltför stora Berättelsen. Även om studierna, pjäsen eller filmen har ett övergripande syfte så är det inget som presenteras samlat utan läsaren/betraktaren får själv skapa sin tolkning. Frustrerande. Ja, men också välkomnande och öppet.

Alla har därför sin egen Walter Benjamin, vilket är en av orsakerna till den aldrig vikande populariteten. Och visst möts Passagearbetet också av Lina Selanders film Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Portbou), där Benjamins livsöde korsar andra flyktingars, där stämningen sätts av fotografier och berättelser utan början och slut, bara sorgesamma. Som en gränsstad som har stängt.

ARTIKELN HANDLAR OM