ÅSIKT

Utan Martin, inget Beatles

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Lars Sjöstedt om en av popens stora producenter

Foto: Den femte beatlen, George Martin, dog i förrgår.

Beatles och George Martin. Samarbetet som revolutionerade pophistorien var egentligen ganska osannolikt. Martin kom från en annan tid och värld, var femton år äldre och en no nonsense-gentleman med elegant BBC-accent, skolad vid fina Guildhall school och älskare av jazz och klassiskt. Beatles var kids från ruffiga Liverpool med rå jargong och stöpta i rock’n’roll.

Men det sa klick så högt att Martin för alltid är självskriven i rockens annaler som den femte beatlen. Ingen utanför gruppen betydde mer för deras musikaliska avtryck än producenten som avled i tisdags, 90 år gammal.

Martin hade visserligen noll koll på Chuck Berry och Gene Vincent men hans verktygslåda var full av allt det som Beatles saknade. Knappt 30 år gammal hade han som tidernas yngste på EMI tagit över skivjättens etikett Parlophone med en spretig utgivning av komedi, folksånger, jazz och orkestermusik. Men det var tillsammans med Beatles som hans musikaliska talang gick i spinn, till en början som lärare och bollplank med en oslagbar känsla för säljande hooks. Att kickstarta She loves you med ”yeah, yeah, yeah” var Martins geniala idé, liksom att öka tempot och dundra på med munspel på Please please me. Då och då hoppade han in som flink pianist, förevigad i till exempel In my lifeRubber soul.

När popmusiken fördjupades vid mitten av 60-talet klev Martin på allvar in i Beatles sound. Stråkarna på Yesterday och Eleanor Rigby bildade skola. Martins avantgardistiska mix av hetsigt bleckblås och tuggande cellor kastade Strawberry fields forever och I am the Walrus in i ljudlandskap som ingen visste fanns.

Studion förvandlades under hans ledning till en kreativ verkstad där han gärna deltog i popgeniernas jakt på nya uttryck. En dag kom John Lennon med en melodi som bestod av ett enda malande ackord och bad om att få låta som hundra tibetanska munkar. Inga problem – och ut kom det hypnotiska mästerverket Tomorrow never knows.

Särskilt nöjd var Martin med sitt majestätiska körarrangemang i Because, där han vävde en tät röstmatta av neoklassiska harmonier och fick det att låta som om Beethoven lirade med popens största.

Lennon skulle senare bittert anklaga Martin för att ha förstört alla hans låtar, men Paul McCartney återvände till den gamle kompanjonen ett flertal gånger, bland annat i James Bond-temat Live and let die.

När Beatlessagan var slut var det ändå med lättnad som Martin gick vidare. Att mannen som egentligen föredrog jazz och klassisk musik blev tidernas största rockproducent borde ju egentligen inte ha hänt. Visst är det kittlande att tänka sig vad hårdare studiomän som Andrew Loog Oldham (Rolling Stones) eller Shel Talmy (The Kinks, The Who) hade gjort med Beatles. Att Liverpools popgudar aldrig ens vågade testa är ett bevis på Martins storhet. Utan honom hade de blivit något annat, kanske ingenting alls.

ARTIKELN HANDLAR OM