ÅSIKT

Två systrar rymde för att kämpa ihop med IS

Åsne Seierstad skriver om ett verkligt fall i ny bok

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Åsne Seierstad har arbetat med "Två systrar" i två och ett halvt år. Den är en reportagebok om hur unga som växer upp i väst, med föräldrar som inte är radikala, ändå kan bli så extrema.
KULTUR

Två tonårsflickor rymmer hemifrån och lämnar sin chockade familj.
De flyttar till Syrien och kämpar med IS.
Varför?
Det reder Åsne Seierstad ut i sin nya bok "Två systrar".

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Med hjälm och klingande norska dök journalisten Åsne Seierstad upp i svenska tv-apparater och rapporterade från kriget i Irak. Hon har fortsatt att ta sig an det komplicerade. I sin nya reportagebok beskriver hon hur två systrar, som från början lever som två tonårstjejer vilka som helst, radikaliserades till extrem islam.
Pappan – som i likhet med mamman kommer från Somalia – sökte upp henne och ville beskriva deras historia i en bok, efter att ha själv rest iväg och försökt få med sig sina döttrar tillbaka till Norge. De två reste iväg hösten 2013 och är fortfarande kvar, övertygade om att de kommer till paradiset för sin kamp.
Din grundfråga när du började skriva var: "Hur kunde det hända?". Har du fått ett svar?
– Ja, det finns många svar. Det handlar om unga människorna som letar efter en identitet, någon sorts ordning i livet. För systrarna handlade det till exempel om en protest mot föräldrarna, som inte alls var lika religiösa, och en allt starkare känsla av diskriminering mot muslimer. Och så ville de hjälpa i Syrien. Men det starkaste hos dem var en religiös väckelse. De ser på den verkliga världen som ett test, en förberedelse för den "riktiga" världen efter detta. De ser sig som utvalda, att de ska komma till paradiet för det de gör.
Kan du förstå systrarna, på något vis?

– Ja... på en yttre nivå: att de fått en väldigt stark religiös upplevelse som är svår att leva sig in i. Det jag kan förstå mer är känslan av att vilja göra sådant som andra tycker är farligt. Att bara resa iväg och tänka att det går bra. Sådan var jag också.
Du har intervjuat mängder av personer, men flickorna själva har vägrat svara. Har du ändå fått en bild av dem?
– Jag hoppas att jag skrivit fram en bild som de skulle känna igen sig i. Om jag fått intervjua dem kanske jag blivit lite lat – nu har jag tvingats prata med så otroligt många runt dem i stället. Familj, vänner, klasskompisar, lärare, personer i muslimska nätverk. Det har varit otroligt spännande.
Hur ser deras familj ut i dag?
– De själva är gifta, och har varsin dotter på ett år. De är hemmafruar. Männen är soldater i IS. Pappan har fortfarande idéer om att rädda dem, hans liv blir inte helt förrän döttrarna är hemma. Mamman är mer pragmatisk och vill se tiden an. Deras storebror, som de haft mycket kontakt med, har distanserat sig och tycker att det bara öppnar nya sår att ha kontakt.
Varför är boken viktig?
– Jag hoppas att den kan ge läsarna inblick i en extrem miljö och att den handlare om radikalisering på ett bredare sätt än att den bara gäller systrarna. Det vore roligt om politiker ville läsa den också.


Pappan – som i likhet med mamman kommer från Somalia – sökte upp henne och ville beskriva deras historia i en bok, efter att ha själv rest iväg och försökt få med sig sina döttrar tillbaka till Norge. De två reste iväg hösten 2013 och är fortfarande kvar, övertygade om att de kommer till paradiset för sin kamp.
Din grundfråga när du började skriva var: "Hur kunde det hända?". Har du fått ett svar?
– Ja, det finns många svar. Det handlar om unga människorna som letar efter en identitet, någon sorts ordning i livet. För systrarna handlade det till exempel om en protest mot föräldrarna, som inte alls var lika religiösa, och en allt starkare känsla av diskriminering mot muslimer. Och så ville de hjälpa i Syrien. Men det starkaste hos dem var en religiös väckelse. De ser på den verkliga världen som ett test, en förberedelse för den "riktiga" världen efter detta. De ser sig som utvalda, att de ska komma till paradiet för det de gör.
Kan du förstå systrarna, på något vis?

– Ja... på en yttre nivå: att de fått en väldigt stark religiös upplevelse som är svår att leva sig in i. Det jag kan förstå mer är känslan av att vilja göra sådant som andra tycker är farligt. Att bara resa iväg och tänka att det går bra. Sådan var jag också.
Du har intervjuat mängder av personer, men flickorna själva har vägrat svara. Har du ändå fått en bild av dem?
– Jag hoppas att jag skrivit fram en bild som de skulle känna igen sig i. Om jag fått intervjua dem kanske jag blivit lite lat – nu har jag tvingats prata med så otroligt många runt dem i stället. Familj, vänner, klasskompisar, lärare, personer i muslimska nätverk. Det har varit otroligt spännande.
Hur ser deras familj ut i dag?
– De själva är gifta, och har varsin dotter på ett år. De är hemmafruar. Männen är soldater i IS. Pappan har fortfarande idéer om att rädda dem, hans liv blir inte helt förrän döttrarna är hemma. Mamman är mer pragmatisk och vill se tiden an. Deras storebror, som de haft mycket kontakt med, har distanserat sig och tycker att det bara öppnar nya sår att ha kontakt.
Varför är boken viktig?
– Jag hoppas att den kan ge läsarna inblick i en extrem miljö och att den handlare om radikalisering på ett bredare sätt än att den bara gäller systrarna. Det vore roligt om politiker ville läsa den också.