Bernie Sanders är inte till salu

Den som tror att det är Bernie Sanders politik som är riskabel har inte förstått tiden vi lever i.

avKarin Pettersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bernie Sanders går inte att köpa. En unik position i ett genomkorrupt land där politiken ägs av oljebaroner, finansmagnater och Silicon Valley-miljardärer, menar Karin Pettersson.
Foto: ap
Bernie Sanders går inte att köpa. En unik position i ett genomkorrupt land där politiken ägs av oljebaroner, finansmagnater och Silicon Valley-miljardärer, menar Karin Pettersson.

Bernie Sanders är en 78 år gammal senator med hjärtproblem. Han kallar sig för demokratisk socialist och har tyckt samma sak i 50 år.

Han är en av huvudkandidaterna till att bli USA:s president och frågan är vad det betyder.

Detta att Sanders tyckt samma sak i ett halvt sekel är centralt. Är det verkligen något han ska ha beröm för? Personligen tror jag mer på folk som tvivlar och ändrar sig. Men i den här tiden, i det där landet, är det viktigt.

Man skulle kunna tro att hyllandet av de 50 åren handlar om en längtan efter ideologisk renhet. Men det handlar också, kanske mest, om något helt annat: det faktum att Bernie Sanders inte går att köpa.

Sanningen är att det inte är Sanders idéer som är radikala. Det är tiden vi lever i

Det man måste förstå om USA är att det är ett genomkorrupt land. Politiken ägs av oljebaroner, finansmagnater och Silicon Valley-miljardärer. De senaste decennierna har dessa klasser berikat sig själva på alla andras bekostnad.

Situationen är resultatet av ett ekonomiskt system som leder till koncentration av pengar och makt, och politiska beslut som bidrar till korruptionen i stället för att motverka den. I den amerikanska journalisten Jane Mayers bok Dark money beskriver hon i detalj hur en av dessa familjer, oljemiljardärerna Charles och David Koch, i decennier framgångsrikt finansierat organisationer och politiker som stoppar klimatarbete.

Vi vet nu att oljeföretaget Exxon i decennier haft modeller som visat exakt vad konsekvenserna skulle bli om de skulle fortsätta pumpa upp olja i oförminskad takt. Hade politiken agerat på larmen för ett par decennier sedan hade omställningen blivit lätt och, relativt sett, billig.


Detta är bara ett par exempel. Poängen är att den politiska klassen i USA är beroende av pengar.

Det är där Bernie Sanders kommer in. Mannen som har sagt samma sak i ett halvt sekel. Som inte är skyldig vare sig Wall Street, Silicon Valley eller fossil-kapitalet någonting. Som har stöd av USA:s unga vänster, med fixstjärnor som Alexandra Ocasio-Cortez.

Bernie Sanders är en socialdemokrat till vänster, om man tittar på hans förslag. Han vill ha offentligt finansierad sjukvård och högre utbildning, högre skatter för de rika och en Green New Deal för klimatet. Det mest radikala förslaget han har lagt fram är ökat arbetstagarinflytande i företag. Detta begränsas dock till max 20 procent och handlar snarare om att nå bättre arbetsvillkor än att faktiskt förändra ägarstrukturer.

Varför utmålas Bernie Sanders som extrem? Det är han inte, inte ens i USA.

Det är bara drygt 50 år sedan president Lyndon Johnson höll sitt tal om ”the Great Society”, den amerikanska versionen av det starka samhället, med en lång rad förslag för en kraftigt utbyggd välfärdsstat. Den idén dog med Vietnamkriget, sedan kom 80-talets högersväng, och här är vi nu, i en extrem tid av urspårad marknadsfundamentalism och rövarkapitalism.

När man lyssnar på kritiken mot Sanders kan det låta som att det är han som är problemet i USA, inte rövarkapitalismen, finanskrisen, klimatkrisen, korruptionen och orättvisorna

Sanningen är att det inte är Sanders idéer som är radikala. Det är tiden vi lever i.

Den fråga som Bernie Sanders och hans kampanj ställer är: hur åstadkommer man förändring i en sådan tid? Det liberala svaret är att vädja till förnuftet. Det var det Obama försökte. Han genomförde en viktig sjukförsäkringsreform, men sedan tog det stopp. Korruptionen, ojämlikheten, klimatkrisen kunde han inte göra något åt. Charles Koch, Exxon, och Breitbarthögern i USA lät sig helt enkelt inte talas till rätta.


Den breda vänsterns lösning har historiskt varit att inse att det finns materiella konflikter som inte går att lösa med goda argument, men att ändå kompromissa och kohandla för att bygga majoriteter. Frågan är om det en framkomlig väg i dag?

Personligen har jag alltid förut trott på det. Men kanske är det dags att inse att den tiden är förbi. Bland annat eftersom den bygger på historiskt unika förutsättningar, som nu till stor del är borta.

Statsvetaren och Harvardprofessorn Peter Hall är en av världens ledande tänkare när det gäller relationen mellan ekonomi och politik. Han har pekat på tre faktorer som gjorde framväxten av välfärdsstaten möjlig under efterkrigstiden.

För det första levde minnet av extrem klasskonflikt och risken för revolution. Politiker till både höger och vänster insåg vikten av politik som ökade levnadsstandarden för en majoritet, inte bara för fåtalet. I många länder i Europa var konservativa regeringar därför centrala när trygghetssystem och välfärd byggdes upp.

För det andra fanns det tunga ekonomer som argumenterade för en då ny och radikal ekonomisk politik med målet att staten skulle garantera full sysselsättning inom ramen för marknadsekonomin. Detta gjorde att även politiska partier till vänster – och fackföreningsrörelsen – slöt fred med kapitalismen i stället för att söka en mer radikal väg.

Slutligen fanns det vägar att faktiskt nå majoritet för förslag om starkare välfärdsstater. Klass definierade fortfarande röstbeteenden. Det gjorde att den politiska vänstern – som representerade arbetarna – kunde kompromissa med mer mittenorienterade medelklasspartier om program som gynnade båda grupper.

I dag gäller inget av dessa villkor. Rika kapitalägare räds inte underklassen, tvärtom. Den ekonomiska politik som förts sedan 80-talet har omöjliggjort full sysselsättning och någorlunda ekonomisk rättvisa. Och i takt med att klassröstandet har upphört och högerpopulistiska partier har växt, finns få vägar till majoritet för jämlikhetsreformer genom kompromisser med ”mitten”.


Vad gör man då, om man är vänster? Låtsas som om problemet är Januariavtalet, hejar på mittenpolitikern Joe Biden och hoppas på det bästa?

Bernie Sanders svar är att man börjar om. Man inser att det inte finns någon att förhandla med på andra sidan. Man bygger något nytt, underifrån och försöker inkludera så många som möjligt i projektet.

Politik handlar inte om idéer i ett vakuum, den måste förhålla sig till det som sker. Den som såg sig som en gråsosse för 20-30 år sedan - eller bara för fem år sedan - och har ungefär samma syn på rättvisa och jämlikhet som då, behöver i dag göra en ny analys. För världen har förändrats.

Bernie Sanders sa ungefär samma saker för 50 år sedan som han säger nu. Skillnaden är att det då inte fanns någon riktig grogrund för hans budskap hos breda väljargrupper. Idén om att arbete och kapital tillsammans kunde lyfta alla båtar var levande, på goda grunder. Den amerikanska medelklassen klarade sig. Det politiska systemet var inte lika riggat. Kvinnor och svarta väljare inte lika förbannade.

När man lyssnar på kritiken mot Sanders kan det låta som att det är han som är problemet i USA, inte rövarkapitalismen, finanskrisen, klimatkrisen, korruptionen och orättvisorna.


Jag vet inte hur det går i det amerikanska presidentvalet, fråga mig inte. Jag har oftast fel. Min personliga favorit i startfältet har sedan länge varit Elizabeth Warren. Men en sak är jag säker på. Den som tror att det är Bernie Sanders politik som är riskabel har inte förstått tiden vi lever i.

Det verkligt farliga alternativet just nu är inte radikala idéer eller förändring, utan fortsatt status quo.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM