Publiken känner sig fånig och upprymd

Liv Landell Major ser dans toppad med vassa repliker

avLiv Landell Major

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Lennart Sjoberg
Frida Dam Seidel, Janine Koertge och Einar Nikkerud i ”Naharin's virus” av Ohad Naharin.

Nej, publiken behöver inte förstå vad den legendariske koreografen Ohad Naharin vill säga, intellektuellt. Hans scenkonst i händerna på Göteborgsoperans danskompani är en närmast meditativ upplevelse, som flödar i hela rummet.

Sådant händer ibland, och det är en fröjd att bara sjunka in i det visuella. Men det som verkligen utmärker Naharin’s virus är att dansen toppas med vassa repliker, och att dansarna naglar fast publiken med sitt tilltal.

Det slumpar sig så att just det här verket en gång inspirerades av Peter Handkes dramatik, och att återuppförandet sker dagen efter att litteraturpristagaren avslöjats. Föreställningen ifrågasätter med andra ord scenkonstens själva premisser och gör oss som tittar medvetna om våra tankemönster och kroppar.

Det sker på ett underfundigt och ganska obekvämt sätt, även om den dansvana premiärpubliken säkert har upplevt värre provokationer genom åren. Men visst, man känner sig rätt fånig, förutsebar och samtidigt upprymd.


Konkret visas en kal scen som delvis kantas av en mur. Ovanpå den står ensemblens primära språkrör, en dansare i stel kostym som så småningom visar sig vara en synvilla och en del av scenografin. Ett av många humoristiska korn som då och då glimrar till.

På golvet rör sig en dansare i slow motion, tätt intill muren med en vit krita som leder henne framåt. Hon föder fram en pulslinje av kalk, som småningom blir ordet ”you”.

Naharin leker som sagt med perspektiven på grupp och individ. Den ensamma dansaren får sakta sällskap av en hel ensemble klädd i säregna, diskret designade kroppsstrumpor. Något syskonlikt förhöjer verkets accent samtidigt som muren blir fullklottrad med högt och lågt.

Det butoh-liknande temat växlar över till ett betydligt mer spastiskt, när Naharins gudabenådade flow och känsla för att mäktiga scener kommer fram. Till tonerna av arabisk folkmusik lyfter kollektivet i princip från golvet i synkrona konvulsioner. Senare sekvenser är rent nyklassiska, utan att tappa tråden.


Genom åren har Göteborgsoperan visat att kapaciteten finns hos husets dansare, och med den här uppsättningen befäster kompaniet sin status som en av världens främsta uttolkare av Naharin.

Efter pausen är det plats på scen för Love – ett färgstarkt drömspel signerat Guy Weizman och Roni Haver. Här finns massor av galet roliga inslag, särskilt vad gäller skådespeleri och kostym. Dessvärre bleknar verket, främst för att man verkar ha haft svårt att sovra bland alla idéer. Resultatet blir tyvärr ganska långrandigt.

ARTIKELN HANDLAR OM